Ett meningsutbyte mellan mr Fels och dr Karl Hildebrand
Fandt denne på min dator!
Ser ikke hvor jeg har den fra. Budkavlen, kanske?

Vid Joseph Fels besök i Sverige denna sommar uppvaktades han av Stockholms Dagblad med en ledande artikel, tydligen skriven av dr Hildebrand själv – däri det heter:

Av vad man hört och läst af mr Fels har man icke fått någon uppfattning om att han själv fäster större afseende vid en verkligt upplysande mission för de georgistiska ideerna. Man får i stället ett intryck af den rike amerikanen liksom så många af sina landsmän slagit sig på en art av filantropi, vars främsta märkesman han sätter en ära i att vara. Mr Fels låter veta, att han icke ger bort några pengar som allmosa till enskilda. Han ser intet gagn i att “föda den tomma magen” utan försökcr i ställct att fylla “de fattiges tomma huvuden” med insikt om vad människor kunna uträtta för sig själva, om de bara erhålla tillträde till vanskött jord.

Så långt mr Fels uppträder som filantrop i ordets verldiga mening, är han utan tvivel liksom många af de amerikanska penningmatadorerna på sitt sätt en man i stor stil, men som skattereformator och lösare av den invecklade jordfrågan verkar han icke vederhäftig. Det är mycket möjligt att mr Fels har gjort många människer gott genom de jordkolonier, han anlagt för att giva arbete åt fattigt folk, mcn det är en chimär, om man tror, att hans verksamhet på något sätt främjar en verkligt lyckosam lösning av jordfrågan. Mr Fels är en originell filantrop och därtill en durkdriven finansman, men därutöver har han icke i sin offentliga verksamhet, så vitt vi kunna döma, på något sätt dokumenterat sig. Den reklam han gör för jordskattereformen har emellertid sina betänkliga sidor, och det vore önskligt, att de georgistiska lärosatserna i större utsträckning bleve sakligt belysta och kritiserade ute bland folket.

På detta svarar mr Fels: 

Med någon förvåning och icke utan nöje har jag läst den ledande artikeln, kallad “Mr Fels’ propaganda” i eder framskjutna och, som man meddelar mig, inflytelserika tidning för den 3 juli.

Ehuru jag som utlänning har svårt att fatta finesserna i det svenska språket, må det väl dock tillåtas mig att fästa uppmärksamheten på några mindre riktiga påståenden i artikeln och att även fästa läsarens uppmärksamhet på den betydande och knappast ursäktliga brist på ekonomiskt insikt, som en stor del tidningsmän ådagalägga.

I artikeln i fråga antyder ni, att min propagandaverksamhet icke ger intryck av något synnedigt allvar för jordvärdefrågans tillfredsställande lösning, att jag tvärtom liksom så många andra rika amerikanare slagit mig på en art af filantropi för att jag därigenom skulle få mitt namn bekant inför allmenheten. Detta är dock en uppenbar missuppfattning. Resultatet af mitt arbete i Skandinavien, England, Tyskland, Frankrike och andra europeiska länder, för att icke tala om Amerika, har följts ganska noga av de mest pålitliga tidningarna inclusive Stockholmspressen. Även Stockholms Dagblad har ju ägnat mitt görande och latande uppmärksamhet från tid till tid vilket väl icke skulle varit fallet om de vederhäftige ej ansett sig ha anledning att ta mig på fullt allvar.

Jag är, såsom ni säger, icke så angelägen om att “föda den tomma magen”, som att komma åt de lika monopolisternas tomma huvuden och fyllda magar. De fattiga folklagren ha fråntagits sina rättigheter och de rika monopolisterna ha sin stora andel i detta brott.

När ni vidare säger, att jag uppenbarligen i min reformverksamhet icke synes vederhäftig, måste jag svara, att “en man dömes efter sitt arbete”. Vem vill påstå, att jag icke utövat inflytande på världen i denna stora fråga?

Det är icke mitt fel, att artikelförfattaren icke förstår den humor, som ligger i mitt eget förlöjligande af mig själv som en rik man – amerikansk humor, om ni så vill. Jag har aldrig gjort anspråk på att ha hittat på något system, genom vilket människorna skulle lyckliggöras med tillhjälp av rikedomar, som jag förvärvat på ett mindre hederligt sätt. Större män än Joseph Fels ha uppfunnit jordvärdereformsystemet. Henry George var en av dessa män. Jag använder blott mig själf och mina pengar i arbetet för att upplysa jordmonopolisterna såväl som de fattiga löneslavarna rörande människornas verkliga rättigheter.

För några år sedan åvägabragte jag jordbrukskolonier i England etc. i syfte att fästa uppmärksamheten på jordfrågan, ehuru dessa experiment i sig själfva ej hade något vårde som reform. En effektiv propaganda för jordvärdeavgift och därmed sammanhängande reformer försiggår nu också i sexton olika länder. Resultaten härav visa sig bl.a. i den engelska budgeten av 1909-1910; i de reformer i vår riktning, som nu förberedas i England; vidare den senaste lagstiftningen i British Columbia, Alberta och andra delar av västra Kanada, Nya Zeeland, Australien, Argentina, Tyskland etc. etc. Till detta på olika håll uppnådda kan läggas, att staterna Missouri och Oregon i Förenta staterna under de kommande novembervalen ämna besluta genom folkomröstning rörande införandet av en betydlig del av den jordvärdereform vi efterstråva.

Ni säger att jag, så länge jag verker som vanlig filantrop, är en man i stor stil. Detta måste jag förneka. Varken jag eller andra i min ställning torde göra samhället verklig nytta med välgörenhet. Allt vad vi därmed utråtta synes vara skapandet av ett ännu omätligare behov av välgörenhet. Vi lyfta icke, vi fostra icke, utan vi hålla i stället nere och demoralisera våre medmänniskor genom detta slags filantropi. Jag är icke och vill icke vara någon filantrop. Däremot tror jag på enkel rättvisa tillämpad på samhällets alla områden, varigenom orsakerna till den ofrivilliga fattigdomen kunna undanröjas och de fattiga återfå den självrespllkt, som de nu sakna, emedan möjligheterna att förtjäna sitt bröd genom ärligt arbete fråntages dem.

Tillåt mig till sist erinra om vilken betydelse denna strävan efter rättvisa under de fria villkor vi åsyfta har för näringslivet och produktionens ökning. Hade de affärsmän och andra, som ivra för näringslivets sunda utveckling, klart för sig det nationalekonomiska värdet av Henry Georges reformkrav, skulle ingen av dem tveka att på det livligaste understödja deras realiserande.

Vilka möjligheter har icke detta vackra och på naturresurser så rika Sverige! Och hur begåvat, icke minst tekniskt, är icke edert folk. Nåväl. Varje litet steg man tar mot lägre skatter på produktivt arbete, byggnader, maskiner, inkomster etc. och varje steg man tar mot en effektivare beskattning av jordspekulation och vanhävd af alla slag tenderar att i dubbel mening stimulera existerande produktiva krafter. Detta är så uppenbart, att åtminstone en tänkande affärsman bör kunna se det. Och kunna ni komma därhån – vilket ekonomiskt och finansiellt sett är allt annat än omöjligt – att näringslivet fullständigt fritages från beskattning och i övrigt befrias från de skrankor, varmed monopol och privilegier nu hämma detsamma, så skall detta gagna icke blott komsumtionsintresset i landet utan åven visa sig fördelaktigast för producenterna.

l det jag tackar för det tillfälle, ni berett mig att säga detta, ber jag få fästa eder och edra läsares synnerliga uppmärksamhet på Henry Georges två arbeten “Framåtskridandet och fattigdomen” och “Arbete och tullskydd”, dår dessa mina synpunkter närmare utvecklas och belysas. Rörande de praktiska verlmingarna av denna reform kan jag icke göra något bättre än att hänvisa till Johan Hanssons “Jorden eller jordvärdet? Erfarenheter från många land”.

Stockholm den 5 juli 1912.
Faithfully Yours,
Joseph Fels.

Dr Hildebrands replik. 

Vid avfattande av vår förra artikel om mr Fels’ propaganda hade jag ännu icke gjort den celebre amerikanens bekantskap. Mr Fels har sedan dess haft vänligheten göra mig ett besök, under vilket jag fick ett ganska starkt intryck af att han personligen är ärligt övertygad om sina, dvs. Henry Georges’ lärors riktighet. Jag fann på samma gång en man med fördomsfri älskvärdhet och en lyckligt stor portion humor.

Men då jag nu erkänner och omtalar allt detta, så ligger icke däruti något som helst accepterande av mr Fels’ ekonomiska åskådning. Så vitt jag kan finna, är mr Fels troende, men såsom dogmatiker. Hans blick har inriktats på en enda sak och med dogmatikerns ensidighet stirrar han blott på den och på intet annat. Han tror sig finna ett universalmedel och offrar krafter och pengar för att få det allmänt godkänt.

Men vi andra, som icke stirra blott på jordvärdereformen ensam, kunna icke tro på medlets helande förmåga. Och därför måste vi motarbeta mr Fels. Det måste naturligtvis finnas något absolut rätt, men vi människor nödgas finna oss tillrätta med vår subjektiva uppfattning av rätten, dvs. med något relativt rätt. Vi andra tro icke att mr Fels och hans vänner ensamma kunna se och lära den absoluta rätten, eftersom äfven de leva i relaliviteternas värld. Och därför tillbakavisa vi deras anspråk och utöfva kritik på deras läror.

Till ovanstående vill jag endast foga den anmärkningen, att teoretiker hålla före, att det finnes en djupgående principiell klyfta mellan den officiella engelska jordpolitiken och jordvärdereformen. De övriga åberopade exemplen känner jag icke tillräckligt för att kunna uttala mig om dem.

Karl Hildebrand.

Härtill svarar mr Fels: 

Dr Hildebrand säger, att han ej kan acceptera mina ekonomiska ideer.

Tillåt mig strax säga, att de ej äro mina ideer, ty under århundraden ha framstående författare under nästan varje generation verkat för lika möjligheter för alla människor, förflyttandet av skatterna på industri och arbete och på allt arbetsresultat över där de rätteligen höra, nämligen på jordens sociala värden i städerna såväl som på landsbygden.

En länge hävdad sanning. 

Redan i gamla testamentets dagar proklamerade den store lagstiftaren Moses mycket tydligt i sina bud till folket, att jorden skulle återfördelas vart femtionde år, och Moses sade åtskilligt annat i sina instruktioner som syftade mot ekonomisk frihet.

De författare, som levde omedelbart före den franska revolutionen och kallades fysiokrater, skrevo i detta ämne; och många av dem hyste den övertygelsen helt och fullt att alla rimliga allmänna behov skulle tillfredsställas genom avgifter på de värden som skapades genom folkets egen närvaro och aktivitet.

Sådana män som Turgot och Quesnay i Frankrike, Locke, Wyndham, Chalmers och andra i England ha bevisat detta i sina offentliggjorda verk, vilka leva efter dem.

Och det är tämligen sent att nu antyda, att vi sakna auktoriteter för deras krav, vilka tro med oss att Henry George helt enkelt samlade i sina olika böcker de visdomar i denna riktning, vilka redan blivit framställda; visdomar som dock Henry George ytterligare belyste genom sin egen insikt i frågorna rörande fri jord, fri handel och fria människor.*

*) Det bör dock erinras, att Henry George efter allt att döma ursprungligen bildade sina åsikter självständigt som resultat av egna iakttagelser. Först senare upptäckte han att han hade haft åtskilliga föregångare, vilket emellertid blott kunde glädja honom, enär det styrkte pålitligheten av hans lära. Overs. anm.

Vad georgisten verkligen menar.

Jag koncentrerar icke, som ni, hr redaktör, synes antaga, mina blickar på blott en enda sak, ej heller betraktar jag denna enda sak dogmatiskt som det enda nödvändiga för att åvägabringa välstånd, och lycka. Men vad jag gör anspråk på är, att befriandet av handel och näringsliv  vilket naturligtvis innebär allt som frambragts genom arbete, alltså även jordförbättringar och de hus i vilka vi bo och verka – från skatt med hjälp av jord- och monopolvärdeavgifter är det första och mest nödvändiga steg som skulle tagas för att göra annat behövligt reformarbete möjligt och lätt.

Jag gör icke anspråk på, som ni säger, att ha funnit ett universalmedel, men jag påstår, att dessa jord- och skattereformer komma att göra olikhet i utkomstmöjligheter väsentligen överflödiga där folket är villigt att arbeta, såsom fallet avgjort är i Sverge.

Jag gör icke anspråk på att kunna bota den sjukdom, som kallas fattigdom, men jag påstår, att georgismen realiserad till sina logiska konsekvenser kommer att utestänga nödvändigheten av fattigdom; det kommer antagligen alltid att finnas folk, som hellre skulle vilja leva på andras arbete, än att arbeta själva, men under de rättvisa villkor som realiserad georgism skulle medföra, skulle antagligen den man som icke vill arbeta komma att gå hungrig. Och jag säger: “den som icke vill arbeta, skall heller icke äta”.

Vår ställning till rättviseprincipen och vårt inflytande i England. 

Jag är icke ense med eder däri, att vi måste vara tillfredsställda med någon relativ rättvisa, om vi ha intelligens att kräva och åvägabringa faktisk rättvisa. De som tro som jag och hjälpa mig i detta stora arbete finna det icke lönande att ösa tom den båt som läcker. Men de tro på att stoppa läckan. Våra nuvarande ekonomiska och sociala reformåtgärder syfta alla mot detta, att ösa båten tom, ehuru den aldrig härigenom kan befrias från sin överflödiga last av vatten.

Jag måste slutligen ta bestämt avstånd från edert påstående, att det finns en stor och djup skillnad mellan den engelska jordreformpolitiken och de georgistiska kraven. Om detta påstående tillåtes stå obesvarat kommer folk att tro, att det engelska folket har bestämt sig för och genomdriver en viss, klart bestämd politik. Men detta är icke fallet. Vad helst agitation som förekommit i Storbritannien i jordfrågan under det senaste årtiondet och mer, har utförts av jordvärdereformvänner, vilka växa ständigt starkare och nu börja göra sina anspråk gällande och kräva dem realiserade hos regeringen. Vi ha ju en liberal regering i England och det kommer icke att dröja länge förrän varje medlem av parlamentet som bekämpar Henry Georges ekonomiska läror kommer att bekämpas vid valen och besegras var helst möjligt.

En god portion jordvärdereform är ju, som jag redan förut antytt, i denna stund genomförd i nordvästra Kanada, i Australien, på Nya Zeeland och i någon mån även i Tyskland. Propagandan bedrives numera i alla världens civiliserade länder och den nuvarande regeringen i Kina har mer eller mindre förbundit sig att genomföra något af Single tax-idén. Kinas nye president betraktar också Henry Georges läror med icke ringa respekt. Min mission är att ge mig själv och det bästa som finnes inom mig för propagerandet av dessa stora reformer i många land.

Jag är övertygad om att Ekonomiska frihetsförbundet i Sverige, som har sitt huvudkontor å Tunnelgatan 19 i Stockholm, skall med tillfredsställelse stå till tjänst med broschyrer och skrifter i dessa ämnen. Och jag skulle vilja rekommendera edra läsare att studera frågorna, ty innan lång tid gått, komma dessa frågor att bli brännande i Sverige, såväl som i Danmark och Norge.

London den 17 juli.
I am, dear Sir, Yours truly
Joseph Fels.