Arbetets villkor – IV

Henry George: Arbetets villkor

IV

Betrakta vi den sociala frågan som ett i grund och botten religiöst spörsmål, så synes det oss vara ett gott tecken för världen, att ni såsom den mest inflytelserike av alla troslärare har genom eder rundskrivelse riktat uppmärksamheten på arbetets villkor och problem. 

Men även om vi förstå att värdera de många sunda sanningar, som ni uttalar, även om vi känna vad alla måste känna, att ni är besjälad av begär att hjälpa de lidande och förtryckta och nedslå den åsikten, att kyrkan icke vill veta av frihet och framåtskridande, så ha vi med smärta lagt märke till att en ödesdiger förutsättning döljer orsaken till de missförhållanden som ni ser, och gör det omöjligt för eder att föreslå något verkligt botemedel. Denna förutsättning är att privatäganderätten till jorden är av samma natur och lika berättigad som privatäganderätt till arbetets produkter. Trots dess oemotsägliga sanningar och välmenta anda, visar dock eder rundskrivelse, att ni befinner eder i samma brydsamma ställning som en läkare skulle vara, om han, då det gällde undersöka en patient, som led av magsjukdom, började förklara, att magens tillstånd ville han alls icke fästa sig vid. 

Förhindrad som ni sålunda genom denna föreställning är att se den sanna orsaken till den tilltagande nöden, finner ni den i stället i upphävandet av skråna, de offentliga institutionernas och lagarnas förvärldsligande, i hänsynslös girighet, i ackordsarbetet och handelns centralisering. 

En sådan förklaring av sjukdomens natur är uppenbart otillräcklig då det gäller missförhållanden, som förekomma likaväl i katolska som i protestantiska länder, i länder, där den grekiska kyrkan härskar och där staten är konfessionslös; missförhållanden som kännas lika starkt i gamla som i nya länder, såväl där näringsfliten är primitiv som där den är högt utvecklad samt ger sig tillkänna under de mest olika produktionsförhållanden. 

Men den verkliga orsaken skall utan tvivel strax bli klar för eder, när ni betänker, att arbetet ovillkorligen måste finna sin verkstad och råmaterialerna på och i jorden, att arbetarfrågan blott är ett annat namn på jordfrågan och när ni underkastar eder förutsättning, att privatäganderätten till jorden är nödvändig och rättvis, en ny allvarlig prövning. 

Se dock hur fullständigt förklarande den orsak är, som jag har påpekat! Det viktigaste av alla människans materiella förhållanden är hennes förhållande till den planet, som hon bebor. Följaktligen måste det »fräcka trotset mot skaparens goda avsikter», vilket — som biskop Nulty säger — ligger i den privata jordäganderätten, medföra missförhållanden var helst det existerar. Men i kraft av lagen att »av den, åt vilken mycket blivit givet, skall också mycket krävas», måste själva civilisationens utveckling göra de missförhållanden, som framkallas genom den privata jordäganderätten, mera omfattande och ännu djupare. 

Vad som överallt i hela den civiliserade världen framkallar tillstånd, som ni med rätta betecknar såsom odrägliga, är icke det eller det lokala felet eller obetydliga missgreppet. Det ligger fastmer i själva civilisationens utveckling, det ligger i det andliga och materiella uppsving som vårt århundrade varit vittne till och som utövar sin verkan i ett samhällstillstånd, som är grundat på den privata jordäganderätten; det är intet mindre än de nya gåvorna, vilka Gud i våra dagar har riktat oss med, som förvandlats till plågor genom människans »fräcka trots mot skaparens goda avsikter».  

Vetenskapens upptäckter och uppfinningarnas fördelar ha i detta underbara århundrade givit oss mera än någon föregående tid givit människorna. Men med fördelarna följa förpliktelserna. Under en civilisation i vilken ångan och elektriciteten börja pulsera, i vilken solen färgar bilder och fonografen bevarar det mänskliga språket — är det icke tillräckligt för oss att blott vara så rättvisa som våra förfäder. Andligt och materiellt framåtskridande fordrar ett motsvarande höjande av moralen. Kunskap och makt är varken gott eller ont, de äro icke mål utan medel — det är sig utvecklande krafter, som, om de icke behärskas och anpassas i ett riktigt förhållande till varandra, måste anta ogynnsamma och förstörande former. De djupa kval, den tilltagande förvirring och växande missnöje för vilket, som ni med rätta säger, ett botemedel måste finnas och finnas snart, visa, att förstörande krafter hastigare och förfärligare än dem, som ha förstört alla tidigare kulturer, redan hota vår egen. Om ej vår kultur snart intar en högre moralisk ståndpunkt, om den icke även i verkligheten och ej blott i ord blir en kristlig kultur, kommer Babyians dom att flamma på dess högresta murar: »Du är vägd på en våg och befunnen för lätt.» 

En falsk förutsättning hindrar eder från att se den verkliga orsaken till och den sanna betydelsen av de fakta, som givit anledning till eder rundskrivelse. Och detta hindrar eder även på ett ödesdigert sätt att finna ett verkligt botemedel. Ni säger att ni upptagit reformfrågan på fullt allvar. Dock innehåller största delen av eder rundskrivelse, som befattar sig med botemedlen, blott en mängd i och för sig mycket goda moraliska betraktelser och förmaningar, men såsom ni använder dem, äro de betydelselösa. Edra bestämda, praktiska förslag till förbättrande av arbetarnas ställning inskränka sig till följande: 

  1. att staten bör hindra övertidsarbete, inskränka kvinno och barnarbete, ha tillsyn över att fabrikslokalernas inrättande är i överensstämmelse med hygieniska och sedliga krav, samt reglera lönerna då det är fara för att allt för låg lön skall framkalla strejk. 
  2. Att den skall underlätta arbetarnas förvärv av jordegendom. 
  3. Att arbetareorganisationer bildas. 

Dessa förslag äro, så långt de överhuvud kunna hjälpa, av socialistisk art, och om även eder rundskrivelse icke saknar förstående för människornas individuella karaktär, förståelse för att den enskilde och familjen ha företrädesrätt framför staten, så gå dock de hjälpmedel som ni föreslår otvetydigt i socialistisk riktning — fastän mycket moderat socialism, bunden och förtunnad aven stor respekt för privatäganderätten till jorden. Men det är dock socialism! Om ni än ofta använder det tvetydiga ordet »privategendom», där sammanhanget visar, att ni menar privat jordegendom, så är det dock redan vid en ytlig läsning klart och blir ännu klarare vid närmare undersökning, att ni är av den åsikten, att vad som än må ske bör den privata jordäganderätten lämnas orubbad. 

Jag har redan i allmänhet pekat på de brister, som vidlåda alla socialistiska botemedel mot de sociala missförhållandena, men min respekt för eder fordrar, att jag något utförligare uppehåller mig vid de reformförslag och antydningar ni gör.  

Det mest omfattande och ingripande av edra förslag är att staten skall inskränka arbetstiden, kvinno- och barnarbetet, åstadkomma tillfredsställande sundhetsförhållanden i fabriker m.m. Och dock, hur litet kan icke uppnås på denna väg!  

En stark, enväldig regering kunde kanske hoppas att på detta sätt förbättra en flock slavars livsvillkor. Men tendenserna i vår tid gå i demokratisk riktning och en demokratisk stat är nödvändigtvis mindre patriarkalisk. Under det industriella slaveri som för närvarande behärskar kristenheten och som växt fram på grund av den privata äganderätten till jorden, är det icke herren som tvingar slaven att arbeta utan slaven som ber herren om arbete. Därför möta de största svårigheterna vid genomförande av reformen just från deras sida, till vilkas gagn den skulle vara. Det är icke så mycket arbetsgivaren som försvårar inskränkningen av barnarbete i fabrikerna, som barnens mödrar, vilka tvungna av fattigdom, inför fabrikanten ange barnens ålder oriktigt och lära barnen att dölja sin verkliga ålder.  

Men medan i stora fabriker och bergverk sådana inskränkningar med avseende på arbetstid, ålder m.m. någorlunda låta sig genomföra, ehuru icke utan missbruk och oegentligheter, så bli dock sådana förordningar verkningslösa i de talrikaste industribranscherna, där arbetarna arbeta för sig själva eller hos mindre arbetsgivare. 

Alla sådana botemedel äro av samma natur som dem man förordar mot överfyllda bostäder — bestämmande av ett visst antal personer per rum, under hotelse med straff samt nedrivande av osunda byggnader. Då sådana förordningar icke medföra ökning av bostädernas antal, ej heller öka människors förmåga att betala hyra för bättre bostäder, så måste den överbefolkning, som pressas ned på ett ställe, uppstå på ett annat i ännu högre grad. Alla sådana reformer börja i galen ända. Det är som försöket att med broms och betsel hålla ett par vagnshästar stilla under det de samtidigt piskas framåt, de likna försöket att stoppa ett lokomotiv genom att gripa fast i hjulet i stället för att avstänga ångan eller att bota koppor genom att trycka in utslaget. Människorna arbeta icke över förmåga för sitt nöjes skull; det tillhör ej modershjärtats natur att sända barnen till fabrikerna i den ålder, då de borde leka, och det är icke av kärlek till farliga och osunda arbetsplatser som arbetarna uppsöka dem. Allt detta beror liksom bostädernas överbefolkning på fattigdom och nöd. Och så länge den fattigdom som de äro uttryck för lämnas orörd, kunna sådana anordningar som dem ni anbefaller blott verka ensidigt och övergående. Så länge fattigdomens orsak består, kan undertryckandet av densamma på ett ställe endast medföra, att eländet uppträder på ett annat. Den uppgift, som ni ålägger staten, är alltså lika hopplös som att sänka havets vattenstånd genom att ösa viken tom. 

Ej heller kan staten avhjälpa fattigdomen genom att reglera arbetslönen. Det överstiger lika mycket statens förmåga att reglera arbetslönen som att reglera räntefoten. Ockerlagar ha åter och åter försökts. Men den enda verkan de haft har varit att stegra vad de fattiga låntagarna måste betala, och detta av samma skäl som alla försök att sänka varupriserna blott haft till följd att de stigit. Arbetslönens höjd beror i allmänhet av hur pass lätt eller svårt arbetet har tillgång till jorden, så att den, där jorden är fri, utgör hela arbetsutbytet och där jorden är fullständigt monipoliseracl, jämnt så mycket som är nödvändigt för livets uppehälle och fortsatt produktion. Sålunda finna vi, att där man har jämförelsevis lätt tillgång till jorden, såsom i Förenta staterna och i Australien, äro lönerna högre än i Europa, och det har visat sig vara omöjligt att få europeiska arbetare att där arbeta för en lön, som de med glädje hade mottagit i sitt hemland. Men med den fortgående monopoliseringen av jorden under inflytande av den privata jordäganderätten tenderar lönen falla, och att sociala förhållanden som i Europa börja visa sig. Därför måste det engelska parlamentets många försök att sänka lönerna stranda under de tider, då jorden åtminstone delvis erkändes som gemensam egendom, varom jag förut har talat. Och därför har det också senare, då den privata jordäganderätten blev allmän, visat sig omöjligt att höja lönerna. I början av detta århundrade gjordes till och med ett försök att höja arbetarnas förtjänst genom att bevilja understöd från statens sida, men resultatet blev blott en motsvarande nedsättning av arbetslönen från arbetsgivarnas sida. Eftersom arbetet, såsom jag har påvisat, blir en handelsvara, då det saknar tillgång till jorden, kan staten hålla lönerna över arbetsmarknadens nivå endast genom att tillhandahålla arbete för alla som önska det — eller genom att moraliskt och pekuniärt understödja arbetarnas strejker. I detta avseende äro de äkta socialisterna, som fordra att staten skall överta all produktion, mycket mera logiska än de halvsocialister, som föreslå att staten skall ingripa i det privata näringslivet, men endast med lätt hand. 

Ungefär lika hopplöst är edert förslag att staten skall hjälpa arbetarna att komma i besittning av jord. Det är tydligt, att ni därmed menar att staten skall, liksom man nu försöker i Irland, uppköpa de stora godsen och stycka jorden mellan mindre självägande bönder. Antag att detta kan genomföras till och med i större utsträckning, vad blir följden annat än den, att en fåtalig privilegierad klass ersättes av en större. Vad skulle detta gagna den största återstående klassen, jordbruksarbetarna och storstädernas proletariat! Är det inte sant, som professor E. de Lavelaye säger, att i sådana länder som Belgien, där det finnes ett mindre självägande bondestånd, bli arrendatorerna — ty även där finnes arrendatorer —utpinta på ett mera upprörande sätt än det man känner i Irland! År det inte sant, att i sådana länder som Belgien är den vanlige arbetarens livsvillkor ännu sämre än i Storbritannien, storgodsens hemland? Och om staten börjar uppköpa jord för att åter stycka den mellan mindre självägare, blir icke följden, liksom nu i Irland, att jordpriserna stegras så att det blir ännu svårare för dem, som icke få del i statens utstyckning och för dem, som komma efteråt, att komma i besittning av jord! Hur kan ni för övrigt, enligt den grundsats som ni bekänner eder till, att »alla borgares, såväl höga som låga, intressen äro för staten lika», fordra av staten, att den skall hjälpa en man att köpa ett stycke jord utan att också fordra statshjälp till en annan i syfte att köpa en häst, en tredje att inrätta en butik, en fjärde att skaffa sig verktyg eller arbetsmaterial, kort sagt statshjälp till var och en, som förmår använda den eller tror sig vara i stånd därtill. Och hamnar ni inte slutligen på det sättet i kommunism — ej den kommunism, som förekom bland de första kristna och munkordnarna, utan i den kommunism, som med hjälp av statens makt tar rättmätig egendom från den ena människan för att ge den till den andra, som ej har någon. Ty staten äger ingen Fortunas pung, den kan icke göra efter underverket med bröden och fiskarna; allt vad staten kan ge, måste den först tillägna sig genom en eller annan form av beskattning; likgiltigt om staten ger eller utlånar penningar, den kan dock icke ge dem som icke ha något utan att ta från andra som ha. 

Men bortsett från allt detta måste varje jordstyckningsplan, som fasthåller den privata jordäganderätten, bli värdelös. I en civilisation med materiellt framåtskridande och växande nationalförmögenhet kunna de smärre jordägarna icke bestå när jorden behandlas som privategendom. Vi finna detta i den ekonomiska utvecklingsgång, som i forna dagar var huvudorsaken till att det världserövrande Italien förvandlades från ett land med småbrukare till ett land med stora jordägare. Vi finna detta vidare i det faktum, att medan den största delen av Englands jordbrukare för ett par århundraden sedan själva ägde den jord de brukade, så äro de nu och ha länge varit det, nästan uteslutande arrendatorer. Därtill ha efterhand de mäktiga krafterna ångan och elektriciteten ytterligare åstadkommit koncentration. I Förenta staterna se vi, hur dessa krafter i största skala förvandla folket från självägare till arrendatorer. Grundorsaken är klar och ovedersäglig. Den materiella utvecklingen stegrar jordvärdet och när detta växande värde överlåtes åt privata ägare, glider jorden förr eller senare från de fattigare över till de rikare, liksom diamanter, som hittas av fattiga, övergå till de rika. Det, som den brittiska regeringen försöker i England, är detsamma som att bygga snöhyddor i arabiska öknen och att plantera bananer i Labrador! 

Det gives blott en väg, genom vilken man, under en civilisation som vår, kan tillförsäkra den arbetande befolkningen del i fosterlandets jord, och det är den väg som vi föreslå, nämligen att indra jordräntan till samhället.  

Med hänsyn till arbetarnas organisation ser det ut som ni hade i sinne bildandet av liknande föreningar som de katolska broderskapsförbunden och sådana understödssällskap som Odd Fellow, vilka äro mycket utbredda i den engelsktalande världen. Sådana föreningar kunna främja kamratskapet, föra människor närmare i beröring med varandra och understödja dem vid sjukdom och dödsfall, men gå de icke vidare så äro de ur stånd att förbättra lönerna även för sina egna medlemmar. Vad de egentliga fackföreningarna angår, så är det svårt att förstå eder ställning; kanske kan den bäst betecknas som varm sympati, såvida den icke gå för långt. Ty, under det ni protesterar mot strejker och klandrar föreningar, som »göra vad de kunna för att behärska hela arbetsområdet och tvinga arbetarna antingen att sluta sig till dem eller att hungra», under det ni klandrar varje tryck gentemot arbetsgivarna och tycks mena att skiljedomstolar kunna ersätta strejkerna, så använder ni uttryck och håller på grundsatser, som gå så vitt som någon fackföreningsman kan önska och icke blott rättfärdigar strejker och bojkottning utan även användande av makt, där endast makt kan hjälpa. Ty ni betraktar arbetarnas otillräckliga lön såsom utslag av arbetsgivarnas girighet och hävdar arbetarnas moraliska rätt att fordra anställning hos arbetsgivarna till löner, som äro högre än andra äro villiga att giva frivilligt, och ni förnekar vars och ens rätt att arbeta för vad lön de vilja och detta på ett sådant sätt att mr Stead i sin vittutbredda tidskrift Review of Reviews gillande kan förklara, att ni anser det som en förbrytelse att arbeta för en lägre lön än den fackföreningarna bestämt. För människor som känna den bittra orättvisan, för människor som äro sänkta i armod och till på köpet hånas av uppblåst rikedom, betyda sådana ord mera, tror jag, än ni anar. 

När elden blir kall och isen varm, när härarna kasta bort sitt bly och järn för att slåss med rosenblad, kunna sådana arbetareorganisationer som ni tänker eder kanske bli möjliga. Men icke heller förr. Ty arbetarnas organisationer kunna endast uppnå löneförbättring genom makt. Det må vara passiv eller aktiv makt eller makt hållen i reserv — makt måste det vara. De måste utöva tvång på arbetsgivarna eller under alla förhållanden ha makt att göra det; de måste göra allt vad de kunna för att hålla kontrollen över det arbetsområde som de önska behärska, och de måste tvinga de övriga arbetarna att sluta sig till organisationerna eller också hungra. De som berätta för eder om fackföreningar, som vilja höja arbetslönerna endast på övertygelsens väg, likna dem, som berätta om tigrar, vilka leva av apelsiner.  

Massorna äro i våra dagar i samma ställning som människor, vilka äro sammanpackade i en sal, där ingången är öppen och allt flera tränga in, men varest utgångarna äro stängda. Förbjudes det dem att minska trängseln genom att öppna utgångarna, vilkas bom och regel är den privata jordäganderätten, så kunna människorna i salen blott då förbättra sin ställning något, där de tvinga andra tillbaka. De svagaste, tryckas uppåt väggarna. Detta är arbetareföreningarnas och fackföreningarnas metod. Även de av eder förordade sällskapen måste genom försök att finna arbete för sina medlemmar nödvändigtvis uttränga andra. 

Ty även den välgörenhet, som — då den inser det skadliga i att hjälpa arbetarna genom allmosor — söker bistå människor genom att skaffa dem arbete, måste gå angreppsvis tillväga i den bittra kamp, som den privata jordäganderätten medför. I det man hjälper en skadar man alltså en annan. Vi finna sålunda hur välgörenhetsföreningar, för att undgå de bittra klagomålen över att ha borttagit arbetstillfällena och nedtryckt arbetslönerna, nödgas för sina skyddslingar finna på företag, vilka äro att likna vid att gräva hålor i jorden och åter fylla dem. Våra amerikanska välgörenhetsföreningar känna denna vansklighet; general Booth stöter på den i England, och de katolska sällskap, som ni anbefaller, komma att göra samma erfarenhet, så snart de komma i gång. 

Ni känner helt säkert och jag är övertygad om, att ni beundrar baron Hirschs furstliga givmildhet mot sina nödlidande trosfränder. Men just som jag skriver detta, innehålla New York-tidningarna referat från ett möte här i staden den 4-september, där en del judiska fackföreningar i de starkaste uttryck protestera mot den arbetslöshet och nedsättning av lönerna, som förorsakats av baron Rirschs givmildhet, i det han har fört många av deras landsmän dit över och lärt dem att arbeta. Den resolution, som enhälligt antogs, slutar sålunda:  

»Vi fordra nu av baron Rirsch, att han befriar oss från sin välgörenhet och tar sina miljoner tillbaka, vilka i stället för att vara till välsignelse ha visat sig som en förbannelse och en källa till elände.»  

Detta visar att medlemmarna av dessa judiska arbetarförbund icke äro en bit mera högsinta än andra människor. Arbetarförbund av fackföreningsnatur äro nödvändigtvis själviska.  

De måste kämpa på egen hand utan hänsyn till vem de skada. De beakta inte och kunna inte beakta Kristi lära, att vi skola göra mot andra, vad vi vilja att de skola göra mot oss, denna lära som all sann socialekonomisk vetenskap visar är den enda vägen till massornas fullständiga frigörelse. De måste göra vad de kunna för att svälta ut sådana arbetare, som icke vilja sluta sig till dem; de måste med alla till buds stående medel tvinga varje »strejkbrytare» tillbaka i ledet, liksom en soldat måste skjuta sin egen broder om denne står i fiendeled. Och vad är då en »strejkbrytare»? Jo, en arbetskamrat, som söker arbete, en medmänniska som efter allt att döma är ännu mer förtryckt och hungrande än de, som så bittert fördöma honom. 

Och vad uppnå så dessa fackföreningar — om de överhuvud uppnå något — annat än att ytterligare inskränka de naturliga människorättigheterna, att öka de privilegierade klasserna med ännu en, delvis privilegierad klass och att trycka de svagare ännu hårdare intill väggen. 

Jag talar utan fördom om fackföreningarna, som jag många år varit medlem av. Och när jag gör eder uppmärksam på, att deras grundsatser äro själviska och att de äro oförmögna att åstadkomma betydande och varaktigt gagn, att deras tillvägagångssätt inkräktar på de naturliga människorättigheterna och föranleder förtryck och orättvisa, säger jag blott vad jag åter och åter både i tal och skrift har sagt till arbetarna själva. Ej heller kan det tvistas om sanningen däri. Intelligenta fackföreningsmedlemmar veta det och de mindre intelligenta känna det oklart. Även de rika och framstående personer, som predika fackföreningsevangeliet för arbetarna — liksom för att avleda deras krav på sina naturliga rättigheter, måste nödvändigtvis erkänna det. 

Ni torde erinra eder den stora dockstrejken i London för två år sedan, som bland andra inflytelserika män också fann moraliskt stöd hos en kyrkofurste, som vi engelsktalande sätta högre och ha mera kär än någon annan prelat sedan Thomas av Beckets blod färgade Canterburys altare.  

I en bok kallad Dockarbetarstrejkens historia, vari bildandet av fackföreningar framhålles såsom ett medel till arbetarfrågans lösning, läses följande: »Såvida överenskommelsen fortfar att gälla, blir arbetet vid dockorna mera regelbundet, bättre betalt och utfört under bättre förhållanden än någonsin förut. Allt detta är en otvivelaktig vinst för dem som bli gynnade därav. Men å andra sidan blir följden obestridligen också den, att det i framtiden blir ännu svårare för arbetssökande att finna arbete i dockorna. De lägre klasserna skola säkert understundom finna sin ställning ännu sämre än förut i förhållande till arbetets större regelmässighet, som är förbehållen de duktiga arbetarna. Följden av dockarbetarnas organisation, liksom av alla andra arbetsklassers, blir den, att det understa lagret skjutes bort. De svaga, busarna, samhällets avskum, alla som mr Charles Booth räknar till den understa av underklasserna, vinna icke på förändringen utan finna snarare ännu en utväg spärrad för sig, ofta den sista utsikten till arbete.»

Jag önskar ingalunda att ni skall instämma i den fariseiska fördömelse av fackföreningarna, som är så allmän bland dem, som äro raska nog att framhålla den orättvisa fackföreningarna begå genom att neka andra lika rätt till arbete, under det att de själva stödja och upprätthålla den ännu större orättvisan, att allas lika rätt till ståplats och det nödvändiga naturliga arbetsmaterialet förnekas. Jag önskar blott påpeka, att fackföreningarna — ehuru de delvis verka lindrande — icke äro något verkligt botemedel, och att de ej stå på den moraliska höjd, som berättigar en man i eder ställning att anbefalla dem som något i och för sig verkligt gott. Och dock, vad bättre kan ni göra så länge ni håller på den privata jordäganderätten?  

Till V