Arbetets villkor – III

Henry George: Arbetets villkor

III

Jag har sagt nog för att visa eder, hur orätt ni gör oss, som genom avskaffandet av den privata jordäganderätten i själva verket blott önska mera fullständigt trygga den sanna äganderätten, när ni slår oss samman med socialisterna, vilka vilja göra all egendom gemensam. Men ni gör även socialisterna orätt. 

Det finns många, det skall icke nekas, som i det de hittert känna den nuvarande förmögenhetsfördelningens olikhet blott besjälas av ett blint hat mot de rika och en brinnande lust att omstörta allt bestående. Sådana människor äro dock mindre farliga än de, som ständigt framhålla att ingen genomgripande reform är nödvändig eller överhuvud möjlig. Men det är ej riktigt att förväxla dessa samhällsomstörtare med dem som, hur falska deras åsikter än må vara, föreslå bestämda refonnplaner för att råda bot på det onda. 

Socialisterna i den mening som jag tar detta ord och så vitt detta uttryck användes för en någorlunda fastställd teori och icke obestämt och oriktigt användes på alla, som överhuvud önska rlmer genomförda — söka icke, som ni antyder, att avskaffa all privategendom. De som arbeta därför kallas riktigare kommunister. Vad socialisterna eftersträva är statens övertagande av kapitalet, vari de bestämt och felaktigt innesluta jorden, eller rättare sagt, de fordra statens övertagande av de stora kapitalen och införande av statsdrift och statsstyrelse in i detalj av de stora arbetsföretagen. På detta sätt hoppas de kunna avskaffa kapitalräntan, som de anse vara orättmätig och skadlig samt att kunna befrias från bankirer, spekulanter, entreprenörer, mellanhänder, som de betrakta såsom onyttiga och ödslare. De hoppas kunna ersätta det nuvarande lönesystemet med ett allmänt kooperationsväsen och att förhindra konkurrensen, som de anse vara huvudorsaken till arbetarnas utarmning. De mera moderata av dem gå, om icke så långt, så dock i samma riktning och söka genom statens reglerande ingripande något hindra eller mildra de värsta formerna av fattigdomen. Huvuddraget i socialismens karaktär är, att den i utvidgning av statens funktioner ser medlet mot samhällets brister, att den önskar sätta reglering och ledning i konkurrensens ställe och en intelligent kontroll genom ett organiserat samhälle i stället för de individuella krafternas fria spel och önskningar. 

Såväl anhängarna av fackföreningar som protektionisterna ha, om de än i allmänhet räknas till socialisterna, icke desto mindre i det väsentliga samma karaktär.

Fackföreningarna söka höja lönerna, förkorta arbetstiden och eftersträva ett allmänt förbättrande av lönarbetarens ställning genom att förmå arbetarna sammansluta sig i förbund, som skola bestämma de priser, till vilka arbetarna vilja sälja sin arbetskraft. Man söker uppträda som en enhet mot arbetsgivarna i händelse av meningsskiljaktigheter och att vid givet tillfälle använda strejken, deras nödvändiga vapen. Man insamlar nödiga medel härtill och ibland även till att understöda arbetslösa medlemmar. 

Protektionisterna söka genom förbud eller tullar reglera näringslivet och kontrollera handeln i varje enskilt land, för att därigenom, såsom de föreställa sig, göra den egna näringsfliten mera mångsidig och hindra den utländska konkurrensen. 

I fullständig motsats till dessa stå anarkisterna, ett uttryck, som, om det än ofta användes för att beteckna hänsynslösa, förstörelselystna personer, egentligen är namnet på dem, som genom det myckna onda, som allt för mycket regerande medför, kommit till det resultatet att all överhet är av ondo, och som tro, att människornas gemensamma intresse skulle alldeles av sig själv tillförsäkra oss allt nödigt samarbete om blott allt regeringstvång avskaffades. 

Skiljaktiga från alla dessa äro de, vilkas förespråkare jag skulle önska vara. Eftersom vi anse den verkliga äganderätten okränkbar, betrakta vi all tvungen kommunism såsom röveri, som måste leda till fördärv. Men vi förneka ingalunda, att frivillig kommunism möjligen är den högsta samhällsordning, som människorna överhuvud kunna uttänka. Ej heller förneka vi möjligheten av att människorna en gång komma så långt, eftersom vi ju dock bland de första kristna och bland den katolska kyrkans munkordnar ha exempel på kommunistiska samhällen i mindre skala. S:t Peter och S:t Paul, S:t Thomas av Aquino och Fra Angelico, karmeliternas, franciskanernas och jesuiternas berömda ordnar, vilkas hjältemod planterade korset bland de amerikanska urskogarnas vilda stammar; alla dessa sällskap, som icke funno något barmhärtighetsverk vara för farligt eller outförbart, voro alla kommunistiska sällskap. Då nu detta är oss bekant kunna vi ingalunda förneka, att ett samhällstillstånd är möjligt, i vilket den allt omfattande kärleken kan inta alla andra bevekelsegrunders plats. Men vi hålla före, att en sådan kommunism blott är möjlig, där det härskar en allmän och djup religiös tro, och att ett sådant samhällstillstånd blott kan uppnås på rättfärdighetens väg. För att kunna bli ett helgon måste man törst bli en hederlig människa. 

Men från såväl anarkisterna som socialisterna skilja vi — som av brist på ett bättre uttryck kalla oss anhängare av jordvärdebeskattningen — oss fullständigt. Vi anse, att de båda ta fel, fast i motsatt riktning. Den ena genom att förbise människans sociala natur, den andra hennes individuella. Medan vi äro på det klara med, att människan framför allt är en individ och att genom statens ingripande i angelägenheter, som tillhöra den enskilde, endast ont kan uppstå, så inse vi å andra sidan att människan är ett socialt väsen eller som Aristoteles kallade henne ett »politiskt djur» och att staten är nödvändig för mänsklighetens utveckling, att den har en oundviklig plats i en naturlig ordning. I den sociala organismen se vi en likhet med människokroppens organism. Statens funktioner finna vi likartade med dem, som människoorganismens medvetna intelligens utövar. Då vi vidare anse att individens intressen och önskningar fungera på samma sätt som de ofrivilliga och omedvetna instinkterna i den mänskliga organismen, så förefalla anarkisterna oss såsom människor, vilka vilja ta sig fram i livet utan huvud, och socialisterna såsom människor, vilka försöka styra de underbart invecklade och ömtåliga organen i sin kropp genom den medvetna viljan. 

De filosofiska anarkisterna, som jag här talar om, äro fåtaliga och ha för närvarande ringa praktisk betydelse. Det är med socialisterna av olika riktningar som vi ha att kämpa. 

Vi överensstämma med socialisterna på några punkter, eftersom vi tillfullo erkänna människans sociala natur. Sålunda hävda även vi att alla monopol böra övertas och styras av staten. Även för främjandet av allmän sundhet, upplysning och offentliga bekvämligheter önska vi statens verksamhet utvidgad. 

Men det förefaller oss att socialismen i alla dess olika former och syften saknar radikalism; att gå till det ondas rot. Den hämtar sina teorier från dem, som söka rättfärdiga massornas utarmande, och dess försvarare utbreda den falska och nedsättande läran, att slaveriet varit arbetets ursprungliga tillstånd. Socialismen anser, att lönerna tendera att sjunka till ett minimum genom en naturlag och söka därför avskaffa lönesystemet. Den tar för givet att den naturliga följden av fri konkurrens är att pressa arbetarna till jorden och söker därför avskaffa denna fria konkurrens genom allehanda inskränkningar, förbud och utvidgning av statens makt. Allt medan socialisterna ta verkan för orsak och gräla på stenen som träffat dem, förbruka de mycken kraft genom att sträva efter hjälpmedel, som minst sagt äro värdelösa. Om än socialismen i många avseenden har demokratiska tendenser, ligger dock i dess väsen samma bländverk, vari Israels barn voro fångna då de, trots sina profeters varningar, fordrade en konung, samma villfarelse som överallt har undergrävt folkfriheten och satt tyranner på tronen. Villfarelsen ligger i tron på att makt över folket kommer att användas till folkets fördel, att man kan uppfinna ett maskineri, varigenom folkets egna personliga angelägenheter kunna styras bättre och visare än folket självt förmår.  

Dylik ytlighet och dylika tendenser finner man bland alla former av socialism. 

Tag exempelvis protektionismen! Det stöd denna har — bortsett från säljarens rent själviska begär att tvinga köparen att betala mera för varorna än de äro värda vilar på sådana ytliga åsikter som att produktionen och icke förbrukandet är arbetets ändamål, att penningar äro mera värda än varor och att sälja är mera fördelaktigt än att köpa. Framför allt grundar sig protektionismen på begäret efter att inskränka konkurrensen, vilket härleder sig aven oklar uppfattning av de missförhållanden, som nödvändigtvis uppstå, där människor, som ha behov av arbete, avskäras från den naturliga och oundvikliga grundvalen för allt arbete, nämligen de naturliga rikedomskällorna. Hela denna inställning utgår från den uppfattningen att regeringen bättre förstår att leda och bestämma arbetets förbrukning och kapitalanvändning än arbetarna och kapitalisterna själva och att de, som ha regeringen om hand, skola använda sin makt till folkets fördel och icke i eget intresse. Protektionismen ökar ämbetsmännens antal, begränsar friheten och stegrar antalet förbrytelser. Om denna teori genomfördes konsekvent, skulle vår kultur förstöras och mänskligheten föras tillbaka till barbarism. 

Betrakta fackföreningsrörelsen! Inom mera begränsade kretsar främjar den de gemensamma intressenas ide och bidrar ofta till att höja modet och främja politisk uppfostran. Men medan denna rörelse sätter begränsade arbetarekorporationer i stånd att i någon mån förbättra sin ställning och då och då höja lönerna, fästes tyvärr intet avseende vid de allmänna orsaker som bestämma arbetets villkor. Fackföreningarna söka höja livsvillkoren för endast en liten del av hela arbetarskaran genom medel, som ej förmå hjälpa den övriga delen. I sin strävan att inskränka konkurrensen, dvs. begränsa rätten till att arbeta, är deras verksamhet lik en arme av soldater, som ehuru i en rättvis saks tjänst, ger anledning till missbruk och kränker friheten, under det dess vapen, strejken, till följd av sin natur medför nackdelar såväl för de stridande som för de utanför stående, emedan den är ett slags passivt krig. Att lägga all verksamhet i fackföreningarnas hand, som några drömma om, vore liktydigt med att störta människorna i kastväsen. 

Och betrakta vi sådana moderata förslag som inskränkning av arbetstiden och förbud mot kvinno- och barnarbete finna vi, att dessa äro av samma natur. De äro ytliga, emedan de blott se på mäns, kvinnors och barns begär efter att arbeta över fönnågan och föreslå att hindra detta med tvång, under det de fullständigt förbise orsaken: den bittra nöden, som tvingar dem därtill. Och det sätt varpå denna inskränkning måste genomföras förökar tillika ämbetsmännens antal, inskränker den personliga friheten och ger anledning till missbruk och demoralisering. 

Den fullständiga socialismen, som under alla förhållanden måste respekteras för sin entusiasm, skulle medföra alla dessa brister i full utsträckning. Under det den drar slutledningar utan att försöka upptäcka orsakerna, förbiser den, att förtrycket ej härleder sig från kapitalets natur, utan från den orätt, som berövar arbetet kapitalet genom att skilja det från jorden, varigenom ett skenkapital, ett falskt kapital, skapas som i själva verket blott är ett kapitaliserat monopolvärde. Socialismen inser icke, att det skulle vara omöjligt för kapitalet att undertrycka arbetet, om detta senare hade fri tillgång till naturens rikedomskällor; den förstår icke, att lönesystemet härleder sig ur hänsyn till parternas intressen, därigenom att det utgör en art kooperation, under vilken den ene andelsägaren föredrar en bestämd framför en tillfällig och tvivelaktig del av utbytet. Den förbiser också att det, som socialismen kallar den »järnhårda lönelagen», icke är någon naturlig lönelag utan endast gäller under det onaturliga tillstånd, där människorna äro hjälplösa på grund av att grundvalen för allt liv och arbete blivit dem undandragen. Socialismen inser icke, att det, som den med orätt anser vara den fria konkurrensens olägenheter, i själva verket förorsakas aven begränsad konkurrens, som människorna tvingas in uti genom att de berövas rätten till jorden. Socialismens metod: människornas organisation i industriella anneer, ledningen och kontrollen av all produktion och handel genom regerings- eller halvt regeringsmässiga byråer, skulle, om den fullständigt genomfördes, leda till egyptisk despotism. 

Vi avvika från socialisterna såväl i vår uppfattning av det ondas natur, som med avseende på botemedlen. Vi frukta icke kapitalet vilket vi betrakta som arbetets naturliga medhjälpare. Vi anse att kapitalräntan i och för sig är naturlig och rättvis, vi vilja icke sätta några gränser för hopande av rikedomar, ej heller lägga särskilda bördor på de rika. Vi se i konkurrensen intet ont, utan anse tvärtom en oinskränkt konkurrens vara lika nödvändig för den industriella och sociala organismens sundhet, som blodets fria cirkulation är nödvändig för sundheten hos kroppens organism, vi anse den vara det bästa medel varigenom en fullkomlig samverkan mellan alla krafter kan åvägabringas. Vi vilja helt enkelt blott ge samhället vad som tillkommer det, nämligen det värde, som jorden får genom samhällets tillväxt och låta den enskilde oinskränkt behålla allt som tillhör den enskilde, samt överföra alla nödvändiga monopol i statens hand, och avskaffa alla skrankor och förbud, med undantag av dem, som äro av nöden för allmän säkerhet, sundhet, moral och bekvämlighet. 

Men den fundamentala skillnaden mellan socialismen och oss är, att socialismen i alla dess faser anser missförhållandena i vår civilisation vara förorsakade av de naturliga samhällsförhållandenas bristfällighet eller dishannoni vilka därför måste med konstlade medel organiseras och förbättras. Enligt socialistisk uppfattning är staten nödsakad att planmässigt organisera människornas samverkan, att konstruera ett väldigt maskineri, vars invecklade delar skulle bringas till att samarbeta under den mänskliga intelligensens ledning. Detta är orsaken till att socialismen tenderar mot ateism. Den finner ingen ordning och symmetri hos naturlagarna och erkänner sålunda heller ingen Gud. 

   Vi anhängare av jordvärdesbeskattningen betrakta däremot icke medmänniskornas sociala och samhälleliga förhållanden som ett maskineri utan som en organism, den man bör lämna ostörd. Vi se i de naturliga lagarna för samhället och för förvärvslivet en liknande harmoni, som den vilken vi finna i den mänskliga organismen. Lika mycket som det överstiger människoandens kraft att behärska och leda den senare, lika litet förmå vi behärska och leda den förra. Vi finna i de sociala och samhälleliga lagarna ett så besläktat förhållande till de etiska lagarna, att de måste stamma från samme laggivare och att sedelagen är människans säkra ledare, när hennes intelligens börjar svika eller gå vilse. Därför anse vi att allt vad som behövs för att läka tidens sår är att öva rättvisa och ge frihet. Därför kunna vi påstå, att vår åsikt i själva verket är den enda som kan överensstämma med en fast och sann tro på Gud och med erkännandet av hans lag som den högsta lag människorna måste följa, om det skall gå dem väl och de skola undgå ödeläggelse. Detta är grunden till att socialekonomin för oss endast tjänar till att visa oss visdomsdjupet i de enkla sanningar, som folkskaran hörde från den mannens läppar, varom det med förundran sades: »Är icke han timmermannens son från Nazaret?» 

Därför finna vi i det, som vi föreslå — tillförsäkrande av lika rätt för alla till naturens rikedomskällor samt avskaffande av alla legala inskränkningar, som hindra människorna att använda sina krafter på ett med sedelagen överensstämmande sätt — ett medel till att bringa den mänskliga lagstiftningen i överensstämmelse med sedelagen, och vi äro övertygade om, att detta icke blott vore ett tillräckligt botemedel för det nuvarande usla tillstånd, som ni så målande skildrar, utan det är det enda möjliga. 

Människans förhållande till den värld i vilken hon är ställd är enligt Guds oföränderliga lagar sådant, att det övergår människoandens förmåga att finna ett medel, genom vilket de sociala missförhållandena — och dessa som förorsakas av orättvisan, att människorna äro berövade sin födslorätt — kunna bortskaffas på annat sätt än genom att öva rättvisa, genom att göra naturkällorna, vilka Gud som sina gåvor bestämt för alla, fria och tillgängliga för var och en. 

Då människan blott kan leva på och av jorden, då jorden är materiens och kraftens källa, från vilken människans egen kropp är tagen, då hon måste hämta all näring och alla produkter från denna källa, följer då icke oemotsägligt därav att så länge man överlåter jorden som egendom åt enskilda personer och förnekar allas rätt och del i den, blir detta detsamma som att dela människorna i rika och fattiga, privilegierade och hjälplösa? Följer icke därav att de, som icke ha någon rätt till användandet av jorden, blott då kunna leva, när de sälja sin arbetskraft till dem som äro ägare av jorden? Följer icke också därav att det som socialisterna kalla den »järnhårda lönelagen» och som nationalekonomerna kalla »lönernas tendens att sjunka till ett minimum» måste frånta de jordlösa massorna — de egentliga arbetarna som icke ha någon utväg att för egen räkning bruka sin arbetskraft — fördelarna av alla sådana tänkbara framsteg eller förbättringar, som icke förändra denna orättvisa jordfördelning? Ty så länge arbetarna ej ha tillfälle att arbeta för egen räkning, så länge måste de antingen sälja sin arbetskraft eller som arrendatorer konkurrera med varandra om tillåtelse att arbeta. Denna konkurrens människor emellan, vilka äro utestängda frän Guds outtömliga skattkammare, har ingen annan gräns än hungerdöden, och den måste slutligen trycka lönerna ned på den lägsta punkt, vid vilken livet förmår uppehålla sig och fortleva.  

Därmed skall naturligtvis icke vara sagt att alla löner måste sjunka till denna punkt, utan att det endast äro de med nödvändighet talrikaste arbetarnas löner, deras som endast äga vanliga färdigheter, utbildning och kunskaper, vilka måste sjunka så djupt. Sådana speciella grupper av arbetare som mindre äro utsatta för konkurrens på grund av särskild förmåga och duglighet, kunna hålla lönen högre. Där läs- och skrivkonsten är sällsynt, kan sålunda den, som är i besittning därav, betinga sig en högre lön än den olärde arbetaren; men bli dessa färdigheter allmänna, så försvinner denna fördel. Detsamma sker i de fall då ett yrke fordrar särskild talang och förberedelse, eller då tillgången till ett dylikt försvåras genom konstlade hinder. På samma sätt förmå sådana speciella egenskaper som flit, klokhet och sparsamhet, så länge de äro mindre allmänna, att höja den vanlige arbetarens livsvillkor. Bli de däremot allmänna, så trycker konkurrensens lag sådana arbetares livsvillkor ned på den vanliga nivån, vilken, då jorden är monopoliserad och arbetet hjälplöst, blott kan vara närmast den lägsta punkt där livsuppehället är möjligt.  

Eller för att uttrycka detsamma på ett annat sätt: då jorden är oumbärlig för att kunna leva och arbeta, äro dess ägare i stånd att för tillåtelsen att bruka jorden tillägna sig allt vad den vanlige arbetaren förmår frambringa utöver det, som är nödvändigt för livsuppehället för så många som jordägarna och de av dem beroende ha användning för. 

Alltså: där den privata jordäganderätten har delat samhället i en jordägande och en jordlös klass, är ingen uppfinning eller reform tänkbar, varken i industriellt, socialt eller moraliskt avseende, som förmår avvärja fattigdomen eller höja den vanlige arbetarens ställning, om den icke ingriper i själva jordäganderätten. Ty om verkningarna av uppfinningen eller reformen gå i riktning av att öka arbetets alstringsförmåga eller förminska det som är nödvändigt för arbetarens underhåll, föra de, i och med att de bli allmänna, blott till att jordägarnas inkomst ökas, utan att arbetarna på något sätt få någon nytta därav. Under inga förhållanden kunna de, som blott äro i besittning av vanlig arbetskraft — en kraft som är värdelös för dem som sakna arbetsmaterial — erhålla mer utbyte av sitt arbete än det, som är nödvändigt för livsuppehället. 

Hur sant detta är visa dagliga fakta. I vår tid ha uppfinningar och upptäckter stegrat arbetets produktionsförmåga enormt och på samma gång i hög grad förbilligat många ting, som äro nödvändiga för arbetarnas underhåll. Ha sådana framsteg någonstädes ökat den vanliga kroppsarbetarens inkomst? Ha icke fördelarna huvudsakligen tillfallit jordägarna därigenom att jordvärdet stigit enormt? 

Jag säger huvudsakligen, ty en del av »merinkomsten» har gått till de ofantliga stående härarna och krigsrustningarna, till räntebetalningen på de stora statsskulderna och — till en stor del såsom ränta av falska kapital — till ägarna av andra monopol än jordmonopolet. Men till och med alla sådana reformer, som avskaffade dylikt slöseri med krafter, skulle icke gynna arbetet, de skulle helt enkelt öka jordägarnas vinst. Bleve alla stående härar avskaffade och alla monopol med undantag av· jordmonopolet tillintetgjorda, vore alla regeringar mönster av sparsamhet, kunde alla spekulanters vinst och all mellanhandel undvikas, vore varje människa rättvis och ärlig så att ingen polis, inga domstolar, inga fängelser vore nödvändiga, så skulle resultatet dock icke bli annat än det, som följer av produktionens tillväxt.  

Skulle icke sådana välsignelserika reformer ännu mer åstadkomma nöd för många, som nu finna sitt livsuppehälle? Är det icke sant, att om man i dag föreslog — något som alla kristna måste bedja om — att alla stående härar i Europa upplöstes, så skuIle detta väcka den största rädsla. Ty många bleve då arbetslösa och kastades ut på arbetsmarknaden. 

Förklaringen på denna och liknande paradoxer, som i vår tid åstadkomma oro åt alla sidor, är lätt att finna. Alla uppfinningar och reformer, som föröka produktionen, som förhindra slöseri och spara ansträngningar, ha blott till följd att det arbete minskas som kräves för att uppnå ett visst resultat, varför vi även kalla dem arbetsbesparande uppfinningar och förbättringar. I ett naturligt samhällstillstånd, där allas rätt att använda jorden erkännes, kunde alla arbetsbesparande uppfinningar och förbättringar utnyttjas till det yttersta utan att efterfrågan efter människor förminskades, eftersom denna efterfrågan efter människor under sådana naturliga förhållanden vilar på människans eget behov av livsnjutning och verksamhet, samt på de starka instinkter, som skaparen har nedlagt i människans bröst. Men i det onaturliga samhällstillstånd, där massorna äro berövade allt med undantag av sin arbetsförmåga, och där de måste be om tillfälle att få arbeta hos andra, blir efterfrågan efter dem helt enkelt en efterfrågan efter deras tjänst, som inneha arbetstillfällen, och människan blir själv en vara. Änskönt den naturliga följden av alla arbetssparande förbättringar är att öka lönerna, så är dock under de onaturliga tillstånd, som den privata jordäganderätten framkallar, deras verkan denna, att arbetslönen nedtryckes på grund av minskad efterfrågan på arbetskraft; även sådana moraliska reformer, som härarnas upplösning och inbesparingen av alla av laster och förbrytelser förorsakade utgifter, skulle medföra en sänkning av arbetslönerna och åstadkomma ännu större nöd bland kroppsarbetarna. 

Om arbetssparande uppfinningar och förbättringar kunde göra allt arbete överflödigt, vad skulle då följden bli? Vore i så fall inte jordägarna i stånd att tillägna sig all den rikedom som jorden förmådde frambringa? Arbetarna måste antingen svälta ihjäl eller leva på jordägarnas nåd.  

Så länge den privata jordäganderätten består — så länge några människor behandlas som ägare av jorden och de övriga blott med deras tillåtelse kunna få lov att leva på den — så länge kan ingen mänsklig visdom uttänka något medel till att undanröja sådana missförhållanden. 

Ja, ej ens Guds visdom! 

I ljuset av det rena förnuftet, varom den helige Thomas talar, kunna vi se, att till och med den Allsmäktige, så länge hans lagar förbli vad de äro, ej förmår hindra fattigdom och nöd, så länge den privata jordäganderätten består. Hur skulle han kunna göra det? 

Ingöte han i solljuset och luften ny kraft och styrka, ny fruktbarhet hos jorden, skulle icke alla dessa nya gåvor komma jordägarna tiIlgodo och skulle de icke bli till nackdel för arbetarna snarare än till fördel? Visade han människoanden möjligheter till nytt material, nya förbättringar, nya krafter, skulle inte detta avhjälpa fattigdomen mer än ångan och elektriciteten och tallösa upptäckter och uppfinningar ha gjort i vår tid? Eller om han lät föda, kläder och alla sådana ting, som äro i stånd att tillfredsställa människans materiella önskningar, regna ned från himmelen eller skjuta upp ur jorden, vem skulle enligt våra lagar allt detta tillhöra? Skulle icke sådana välgärningar i stället för att bli till nytta rentav bliva till förbannelse, i det de gjorde det möjligt för de privilegierade klasserna att ännu mer frossa i rikedom, under det de värnlösa skarorna skulle sjunka i ett ännu djupare och allmännare armod. 

Till IV