Henry George: Arbetets villkor 

II

Ni ser av den ovan givna förklaringen, att den reform, som vi föreslå, liksom alla sanna reformer, har både en etisk och en ekonomisk sida. Genom att se bort från den etiska sidan av saken och framhålla vårt förslag som en blott och bar skattereform kunde vi undgå de invändningar, som uppstå, genom att man sammanblandar äganderätt med besittnings- eller brukningsrätt, vilket gör, att äganderätten till jorden anses såsom en nödvändighet för brukningsrättens säkerhet och såsom äganderätt till alla förbättringar, något som i själva verket kan tillförsäkras bättre dessa förutan. Allt vad vi praktiskt taget söka att genomföra, är ett lagligt upphävande av alla skatter på arbetet och dess frukter så snart som möjligt, och att hela skattebördan följaktligen överföres på jordvärdet, bortsett från förbättringarna. Att framställa våra förslag sålunda skulle vara att blott framhålla dem som kloka och ändamålsenliga offentliga åtgärder. 

Det finns också många, som blott tala för våra förslag på detta sätt — och som endast ha fått klart för sig vår plans förträfflighet sedd ur ren finanssynpunkt, utan att vidare bekymra sig om andra sidor av saken. Men for dem, vilka tänka som jag är den etiska sidan av största betydelse. Vi vill alls icke kringgå spörsmålet om den privata jordäganderätten. Men vi tro, att den välgörande och vittomfattande omvälvning, som vi eftersträva, är en alltför stor sak för att kunna åvägabringas endast genom »ett intelligent egenintresse». Endast med hjälp av den religiösa känslan kan den realiseras. 

Därför önska vi uppriktigt religionens omdöme. Och för denna domstol är ni såsom huvud för det största kristna kyrkosamfundet den mest upphöjde representanten. 

Därför är det oss angeläget att undersöka de skäl som ni anför till stöd för den privata jordäganderätten — att böja oss för dem om de äro hållbara, och, om det motsatta är fallet, att i all ödmjukhet påvisa för eder vari det oriktiga består. 

Med nöje kunde vi instämma i denna eder sats: »Vår första och grundläggande princip under vårt arbete på förbättring av de breda lagrens livsvillkor måste vara privatäganderättens okränkbarhet» — om vi blott vågat förutsätta, att ni tagit hänsyn till sakens etiska sida och sålunda blott haft rättmätig privat äganderätt i tankarna, på samma sätt som vi — när vi talar om äktenskapet såsom instiftat av Gud — kunna underförstå, att ni härmed ser bort från alla slags otillbörliga och omoraliska äktenskap. Olyckligtvis visa dock andra uttalanden, att ni tänker på alla slag av privat egendom, ja, till och med särskilt privatäganderätten till jorden. Denna oklarhet i tankegången, denna begreppsförvirring genomlöper hela eder bevisföring och leder eder till slutsatser, som så långt ifrån stämma överens med edra förutsättningar, att de till och med stå i skarpaste motsats till dessa, såsom när ni drar den slutsatsen, att då privatäganderätt till det som är frambragt genom arbete är moraliskt berättigad, måste detsamma gälla även dess absoluta motsats, nämligen äganderätten till det som Gud har skapat. All privategendom är ingalunda av samma art och kan lika litet som alla slags äktenskap vila på samma moraliska grundval. Att äktenskapet i sin rätta gestalt stämmer överens med Guds lag försvarar naturligtvis icke månggifte eller äktenskap mellan närbesläktade, som äro lagliga i en del länder. Och liksom det kan förekomma omoraliska äktenskap, så kan ock omoralisk privatäganderätt förekomma. Privategendom är det som den enskilde kan äga eller det, som en enskild, med statens samtycke, kan behandla som sådan. Juristen, såsom rätt och slätt statstjänare, må stanna här. Han behöver icke särskilja där statens lagar, icke göra någon åtskillnad. Men ni är icke statens utan Guds tjänare, moralens väktare. Ni vet vad den helige Thomas från Aquino sade:  

»Mänsklig lagstiftning är blott lag i kraft av dess överensstämmelse med det sunda förnuftet, alltså när den härflyter från den eviga lagen. Men så snart den avviker från det sunda förnuftets väg kallas den orättvis. Och i så fall är den alls ingen lag utan snarare ett slags våld.» 

Därigenom att ett eller annat slag av egendom tillåtes av staten, erhåller den alltså icke moralisk giltighet. Staten har ofta gjort till privategendom sådant, som icke kan vara det med rätta. Detta måste då betraktas som våld och plundring.  

Sålunda ha kyrkoämbetenas värdighet och auktoritet, deras rätt att handha sakramenten och att förvalta kyrkans världsliga gods, ofta bortskänkts som försäljningsbar egendom av lättsinniga furstar till deras hovmän och frillor. Ännu i dag kan i England en ateist eller en hedning som laglig egendom köpa rätten att anställa själasörjare, en rätt som han efter godtycke kan sälja, ärva eller skänka bort, och värdet av dessa legala rättigheter säges belöpa sig till omkring 300 milj. kronor. 

Eller för att ta ett annat exempel: Bland forntidens kulturfolk ansågs och behandlades slavar överallt som laglig egendom, och detsamma var förhållandet i Europa långt efter kristendomens införande. Vid början av 1800talet funnos inga kristna nationer, som icke — åtminstone i sina kolonier — erkände äganderätten till slavar, och slavskepp seglade över haven under kristna flaggor. Här i Förenta staterna kunde man ännu in på 1800-talet genom att köpa en människa erhålla samma äganderätt till henne, som till en häst, vilken man köpt, och i de muhammedanska länderna är slaven både efter lag och sedvänja köparens egendom. 

Och ni, som i egenskap av påve på ett förtjänstfullt sätt sökt komma slaveriet till livs i dess sista tillflyktsorter, vill helt visst icke förneka, att det moraliska berättigandet av den egendom, som är frambragt genom arbete, icke kan och aldrig har kunnat gälla äganderätten till slavar.  

Den användning, som ni gör i eder rundskrivelse av det omfattande ordet »egendom» eller »privategendom», vars moraliska berättigande man varken kan bejaka eller förneka, gör eder mening oklar och tvetydig, när man tar enstaka yttranden var för sig. Men om man läser det hela i sammanhang uppstår intet tvivel om att ni i ordet privategendom även inbegriper privat egendom till jorden. Genom att tyda eder mening så, finner jag att de skäl, som ni anför för privatäganderätten till jorden äro åtta. Lät oss undersöka dem i den ordning de äro framställda.

Ni påstår:
1. Det som är köpt och betalt med rättmätig egendom är rättmätig egendom.

Klart är det dock att köp och försäljning icke kan ge aganderatt, utan endast överföra den. Egendom som i sig själv icke har något moraliskt berättigande, får det heller genom att övergå från säljare till köpare.  

Såvida det sunda förnuftet ej gör slaven till slavjägarens rättmätiga egendom gör det honom ej heller till slavköparens. 

Eder bevisföring för den privata jordäganderätten skulle emellertid lika så väl kunna brukas till försvar för äganderätten till slavar. För att visa detta behöver man endast i edert resonemang utbyta ordet »jord» mot »slav». Den skulle då lyda sålunda: »Om en person uthyr sin arbetskraft eller flit till andra, så gör han det för att i vedergällning få vad som är nödvändigt för livets uppehälle; han gör det i det bestämda syftet att erhålla en full och laglig rätt, icke allenast till sin lön, utan även till att disponera över denna lön efter behov.  

Lever han sålunda sparsamt, samlar penningar och köper en slav för dem så är slaven blott hans lön i en ny form och följaktligen bör slaven, som en arbetare sålunda köpt, lika fullt stå till hans förfogande som själva lönen, vilken han erhöll för sitt arbete.»  

Genom att på det sättet förändra eder bevisföring för den privata äganderätten till jorden till ett försvar för äganderätten till människor gör jag ingalunda något nytt. I min egen tid, i mitt eget fosterland, har detta resonemang att köp gav äganderätt varit det allmänna försvaret för slaveriet. Denna åsikt gjordes gällande av statsmän, jurister, präster och biskopar; den ansågs såsom riktig över hela landet bland folkets breda lager. Därigenom rättfärdigades det, att hustrun bortfördes från mannen, barnen från föräldrarna; därmed försvarade man tvångsarbetet, arbetsprodukternas borttagande, köp och försäljning av kristna genom kristna. I uttryckssätt liknande dem som ni använder frågade man: »Här är en fattig man, som har arbetat hårt, levt sparsamt och nedlagt sina besparingar i några få slavar. Viljen I verkligen frånröva honom hans förtjänst genom att frigöra dessa slavar?» Eller man sade: »Här är en fattig änka; allt vad hennes man har varit i stånd att efterlämna åt henne är några få negrer, lönen för hans hårda slit. Vill du utarma denna änka och hennes faderlösa barn genom att befria dessa negrer.» Genom en sådan begreppsförvirring och förväxling av rättmätig och orättmätig äganderätt, genom att utgiva människors lagar såsom Guds, kom en straffdom av eld och blod över vårt folk. 

Samma villfarelse, som vårt folk gjorde sig skyldigt till genom att anse, att det som i sig självt icke var rättmätig egendom kunde bli det genom köp och försäljning, har ni råkat ut för, både formellt och reellt. Den privata äganderätten till jorden är icke mindre än privat äganderätt till slavar en kränkning av den sanna äganderätten. De äro olika former av samma röveri — tvillingåtgärder, genom vilka det fördärvade mänskliga skarpsinnet sätter den starke och listige i stånd att undandra sig den av Gud pålagda arbetsplikten, i det de tvinga andra att arbeta för sig.

Ligger det någon skillnad däri om jag gör mig till ägare av den jorden varav en person måste leva, eller om jag äger personen själv? Är jag icke i det ena fallet lika fullt hans herre som i det andra? Kan jag icke tvinga honom till att arbeta för mig? Kan jag ej tillägna mig så mycket av frukterna av hans arbete, som hans verksamhet tillåter? Har jag icke makt över liv och död? Ty att beröva en människa jorden innebär lika mycket död för henne som att beröva henne blodet genom att öppna hennes ådror eller luften genom att snärja ett rep kring hennes hals. 

Kärnan i slaveriet är att ge den ena människan makt att ta den andra människans arbetsprodukter utan ersättning. Den privata jordäganderätten medför denna makt lika fullt som det absoluta slaveriet. Slavägaren måste lämna slaven så mycket av hans arbetes frukter, som var nödvändigt för hans livsuppehälle. Finns det icke i de s.k. fria länderna massor av arbetare som icke erhålla mera? Hur mycket mera av deras arbetsprodukter erhålla jordbruksarbetarna i Italien och England, än slavarna erhöllo i våra sydligaste stater! Satte icke i våra tider den privata jordäganderätten de europeiska jorddrottarna i stånd att fordra sin jus primæ noctis — rätt till första natten. Består icke samma skymf i våra dagar i utvidgad form i den osedlighet, som kommer av den ofantliga rikedomen på den ena sidan och den bottenlösa fattigdomen på den andra? I vad annat bestod slaveriet i Ryssland än däri, att herrarna ägde den jord, varpå de livegna voro tvungna att leva. När en Ivan eller Katharina önskade rikta sina gunstlingar med andras arbete gåvo de dem icke människor utan jordagods. Och när jordtillägnelsen gått så långt att ingen fri jord är övrig, som de jordlösa kunna ta i bruk, så träder utan vidare våld den mera dolda formen av arbetets utsugning, som den privata jordäganderätten medför, i det egentliga slaveriets plats, emedan det är mera ändamålsenligt och ekonomiskt. Ty därvid behöver man icke infånga eller ha uppsyn över slavarna; man behöver icke en gång föda dem, när man icke har användning för dem. De komma av sig själv, bedjande om förmånen att få lov att tjäna, och de kunna avskedas, när man icke mer har bruk för dem. Piskan är obehövlig; svält är lika verksam. Detta är orsaken till att de normandiska erövrarna i England och de engelska erövrarna i Irland icke delade folket utan jorden mellan sig. Detta är orsaken till att europeiska slavskepp icke förde sin last till Europa utan till Nya världen.  

Slaveriet är ännu icke avskaffat. Om än dess grövsta form är försvunnen i alla kristna länder, finns det ännu i en mera dold form mitt i civilisationens hjärta — ja, det är statt i tillväxt. Det ges ett arbete att utföra till Guds ära och människors frigörelse för andra korsets vapendragare än de krigarmunkar, som kardinal Lavigerie med eder välsignelse sänder till Sahara. Dock framför ni i eder rundskrivelse samma skenskäl till försvar för en form av slaveri, som det absoluta slaveriets försvarare använde till försvar för detta!  

Araberna äro icke utan förstånd. Eder rundskrivelse kommer vida omkring. Vad skall edra krigarmunkar svara, om de, när de med geväret för bröstet på en arabisk slavhandlare fordra att den olyckliga karavanen skall frigivas, erhålla den förklaringen att han köpte slavarna för sina besparingar och han tillika tar fram ett exemplar av eder rundskrivelse och bevisar med edra argument, att slavarna följaktligen »blott äro hans arbetslön i en annan form» och frågar dem, om de, som äro utsända med eder välsignelse och äro i besittning av eder fullmakt, verkligen ha för avsikt att »beröva honom hans fria rätt att disponera över sin arbetslön och därmed varje hopp och möjlighet att föröka sitt bo och förbättra sin levnadsställning?»  

2. Den privata jordäganderätten härleder sitt ursprung från det mänskliga förnuftet. 

Ni framhåller vidare, att eftersom människan är begåvad med sunt förnuft och förmåga att tänka på framtiden, måste hon icke blott kunna förvärva äganderätt till jordens frukter utan också till själva jorden, så att hon genom dess produkter kan sörja för framtiden. 

Förnuftet, med dess därav härflytande omtanke för framtiden är onekligen människans säregna karaktärsdrag, som höjer henne över djuren och visar, som skriften säger, att hon är skapad till Guds avbild. Och denna förnuftsbegåvning för, såsom ni påpekar, till nödvändigheten aven rätt till privat förfogande över vad som helst, som är frambragt genom förnuft och omtänksamhet såväl som genom fysiskt arbete. I verkligheten äro dessa människans egenskaper oumbärliga, emedan allt arbete är i behov av förnuftets medverkan. Det är genom förnuftet som människan skiljer sig från djuren i sin egenskap av frambringare. I och för sig äro hennes fysiska krafter ringa, de utgöra så att säga blott ett medel, varigenom anden behärskar materiella ting, så att människan sättes i stånd att utnyttja naturens krafter efter behag. Det är tanken, förnuftet, som är den drivande kraften i arbetet och i all produktion.  

Allt vad människan har frambragt genom sin tankeförmåga och framsynthet faller därför oemotsägligen in under den privata äganderätten. Men den kan ej gälla ting, som äro skapade genom Guds omtanke och försyn. Låt mig ta ett exempel: Vi anta, att ett ressällskap färdas genom öknen liksom israeliterna droga från Egypten. De av de resande som varit framsynta att medföra vatten, ha därmed förvärvat rättmätig äganderätt till detta; och de törstiga resenärerna som ha försummat detta, kunde väl bedja om vatten av de förra, men de ha ingen rätt till att fordra det. Ty om än vattnet i och för sig är en Guds gåva härleder sig denna vattentillgång på en sådan plats från de personers omtanke, som medförde det. Därför hade dessa en uteslutande rätt därtill.  

Men låt oss anta, att andra i sin omtanke kommit före och tillägnat sig oasens källor samt nekat de resande att dricka därav, med mindre de betalade därför. Skulle en sådan framsynthet ge någon verklig rätt? 

Det är icke den framsynthet som består i att bära vattnet dit där det behövdes utan den framsynthet, som består i att sätta sig i besittning av källorna, som ni försöker att försvara genom att försvara den privata jordäganderätten.  

Låt mig påvisa detta utförligare, emedan det kan vara mödan värt att bemöta dem, som säga, att, om privatäganderätten till jorden icke är rättvis, så är privatäganderätten till arbetets frukter det ej heller, emedan materialet till dessa tages av jorden. 

Det måste kunna inses vid närmare eftertanke, att all mänsklig produktion är jämförlig med en sådan vattentransport som ovan beskrivits. 

Genom att människan odlar säd, smälter metaller, bygger hus, väver tyg eller annars utövar någon produktiv verksamhet, förändrar eller förflyttar hon blott något som förut existerar. Som producent är människan blott omformare, icke skapare; endast Gud kan skapa. 

Eftersom nu dessa förändringar, som utgöra människans frambringande verksamhet, äro bundna till materien, så länge de förekomma, sammansmälter den privata äganderätten med ting vari naturbeståndsdelar ingå. Privat äganderätt uppstår sålunda till det naturmaterial, vari arbetet är införlivat. Alltså övergår vattnet, vilket i sin ursprungliga form och plats är en Guds gåva till alla människor, när de hämtas upp ur sin naturliga reservoar och föres in i öknen till rättmätig privategendom, emedan den enskilde genom att förändra dess plats har producerat det där.  

Men en sådan privatäganderätt är i själva verket blott en tidsbegränsad besittningsrätt; ty om än människorna kunna hämta material från naturens förrådskammare och förändra dess plats eller form efter behag, så börjar det dock strax åter att flyta tillbaka till denna förrådskammare. Ved förmultnar, järn rostar, sten förvittrar och faller sönder; en del av de förgängliga produkterna hålla sig några månader, andra blott några dagar, under det andra strax försvinna vid användningen. Medan, så långt vi kunna se, materien är evig och kraften oförgänglig, medan vi icke förmå att vare sig omintetgöra eller skapa den minsta atom i en solstråle eller den svagaste kraft, som rör ett blad, försvinner däremot allt rörligt och sammansatt människoverk i naturens oupphörligt flödande ström. Därför blir erkännandet av sådan privatäganderätt till materien, som är bunden i arbetsprodukter, aldrig något annat än erkännande av tidsbegränsad besittningsrätt och aldrig något ingrepp i den gemensamma rätten till naturens förrådskammare. På samma sätt som den samlade vattenmängden icke förminskas genom att man tar vattnet från en plats och överför den till en annan, eftersom det vid drickande, bortkastande eller avdunstning alltid måste vända tillbaka till det naturliga förrådet — så förhåller det sig även med allt annat, som människorna genom sin verksamhet stämplar med sitt arbetsmärke. 

När ni därför säger att människans förnuft ger henne rätt att inneha säker och varaktig besittning icke blott till det, som går åt vid användningen utan också till de för långvarig och framtida användning bestämda föremålen, så har ni rätt i fall ni tänker på sådana föremål som hus, vilka med reparation kunna vara genom generationer, eller föda och bränsle som förstöras vid användandet. Men när ni därav drar den slutsatsen, att människorna även kunna ha uteslutande äganderätt till det, som utgör det stora naturförrådet, varifrån allt måste hämtas, som människor ha behov av, så har ni uppenbart orätt. Människan må väl ha privatäganderätt till de av jorden frambragta arbetsprodukterna, då dessa med tiden förlora den genom arbetet erhållna formen och återgå till det naturliga förrådet, varifrån de äro komna, och då äganderätt till sådana föremål icke utgör en orättvisa mot andra; men hon kan icke äga själva jorden, eftersom den är det stora lager, varifrån även i framtiden produktionsmaterialet måste hämtas och varav överhuvud hela hennes fysiska tillvaro är beroende.  

Det avgörande beviset för att människan icke kan göra anspråk på en liknande äganderätt till själva jorden, som hon kan göra på de alster hon frambragt av den genom sitt arbete, lämnar ni i själva verket själv i den följande paragrafen, där ni säger:  

»Människans behov äro oupphörliga; tillfredsställda i dag, fordra de nya tillgångar i morgon. Naturen måste i överensstämmelse härmed ha givit människan anvisning på en beständig, outtömlig källa, där dessa behov kunna tillfredsställas. Men en sådan källa är endast jorden med sin outtömliga fruktbarhet.» 

Med »människan» menar ni alla människor. Kan det som naturen är skyldig alla människor göras till några människors privategendom, varifrån de kunna utesluta alla andra? Låt mig dröja något vid edra ord: »Naturen måste i överensstämmelse härmed ha givit människorna anvisning på en beständig, outtömlig källa.»  

Med naturen menar ni Gud. Sålunda är det eder åsikt, att Gud, genom att skapa oss, har ålagt sig själv den förpliktelsen att sörja för oss genom en outtömlig källa, alltså detsamma som biskop Nulty uttrycker och för till sin oundvikliga slutsats i följande ord: 

»Gud var fullständigt fri i den handling, varigenom han skapade oss; men eftersom han hade skapat oss förpliktigade han sig själv genom denna handling, att dra försorg om att nödiga existensmedel tillhandahållas oss. Härtill är jorden den enda källa, som vi känna. Jorden är därför i varje land folkets gemensamma egendom, emedan dess verklige ägare, skaparen, som frambragte den, har överlåtit den som en frivillig gåva till folken. ‘Terram autem dedit filiis hominum’ — Jorden har han givit till människornas barn. När nu varje invånare i ett land är en skapelse av Gud, dvs. hans barn, och då alla äro lika i hans ögon, måste varje bestämmelse rörande landets Jord, som utesluter blott den ringaste i landet från hans andel i det gemensamma arvet, vara icke blott en orättvisa och en förolämpning mot denna människa, utan tillika det fräckaste trots mot skaparens välsignelserika avsikter.» 

3. Vidare säger ni, att den privata äganderätten till jorden hindrar icke andra att bruka den. 

Eder egen utsago, att jorden är den outtömliga källan, som Gud är skyldig människorna, måste ha väckt hos eder en obehaglig tveksamhet, huruvida jorden verkligen kan behandlas som privat egendom. Ty för att övertyga eder själv, söker ni tillika bevisa, att detta att några äga jorden icke inkräktar på andras rätt. Ni säger, att även om Jorden är delad mellan privata ägare upphör den därför icke att tillfredsställa allas behov, eftersom de, som icke äro i besittning av någon jord kunna skaffa sig jordens produkter genom att sälja sin arbetskraft. 

Antag att någon bad eder som en moralens domare att avgöra följande samvetsfråga: 

»Jag är ett bland flera syskon, till vilka vår fader efterlämnade en mark tillräcklig att föda oss alla. Eftersom han icke styckade ut den emel1an oss utan överlät åt oss själva att bestämma gränserna för vars och ens besittning, tog jag såsom varande den äldste, hela landet i min privata ägo. Men därigenom har jag ingalunda uteslutit mina bröder från att erhålla livets uppehälle av jorden, ty jag har låtit dem arbeta för mig och betalt dem samma lön, som jag skulle ha givit främmande arbetare. Har jag då någon orsak att känna samvetsförebråelser? 

Vad skulle ni svarat därtill? Skulle ni icke säga honom, att han hade begått en dödssynd och att hans ursäkt blott skulle öka hans brott. Skulle ni icke ha bjudit honom att upprätta vad han brutit och att göra bättring? 

Eller låt oss anta att ni såsom världslig furste regerade över ett regnlöst land, ett sådant som Egypten, där inga källor eller bäckar finnas utan i stället en välsignelserik flod lik Nilen, som tillfredsställde behoven. Vi anta vidare, att ni hade sänt några av edra undersåtar dit för att uppodla landet, och bjudit dem att handla rättskaffens mot varandra. Men snart får ni höra att några av dem hade gjort anspråk på äganderätt till floden och nekat de övriga varje droppe vatten, ifall de inte lämnade betalning därför. Dessa blevo sålunda rika utan att arbeta, under det de övriga, även om de arbetade hårt, blevo så utarmade genom att betala vattnet, att de knappast vara i stånd att uppehålla livet. Skulle ni icke högeligen harmas över att höra detta?  

Antag vidare, att flodägarna inför eder ursäktade sitt handlingssätt på följande vis: 

»Om än floden är fördelad mellan privata ägare upphör den icke därför att förse alla med vad de ha behov av, ty alla dricka av flodens vatten. Sådana, som icke äg något av flodens vatten, erhålla det genom att lämna sin arbetskraft i ersättning, så att det med all rätt kan sägas att allt vatten tas antingen från vars och ens egen flod eller från en eller annan arbetsprodukt, som man kan utbyta mot vatten.»  

Skulle detta förminska eder harm? Skulle den icke bli ännu starkare genom denna ursäkt, som vore en förolämpning mot eder intelligens? 

Jag behöver icke använda flera exempel för att visa eder att mellan detta att fullständigt utesluta en människa från Guds gåvor, eller endast ge henne tillgång till dem, ifall att hon betalar för dem, blott är samma skillnad som mellan den rövare, som lämnar sitt offer att dö, och den som blott utlämnar det mot lösen. Men jag önskar påvisa, hur ni genom eder egen utsago att »jorden även om den är delad mellan privata ägare, dock icke upphör att förse alla med vad de behöva» förbiser de betydelsefullaste fakta.  

Från edert Vatikan-palats kan edert öga skåda ut över den vidsträckta Campagnan, där religiösa samfunds fromma bemödanden i förening med statens ansträngningar just på senare tid har gjort det möjligt för människor att leva. En gång odlades dessa slätter av burgna bönder och var översållade med små leende byar. Varigenom har den dömts till att under århundraden ligga öde? Historien ger oss svar därpå. Det var den privata äganderätten till jorden, tillväxten av de stora godsen som Plinius förutsåg skulle ödelägga Italien; den var orsaken till det uppväxande släktets degeneration, vilket möjliggjorde goternas och vandalernas inträngande, den var orsaken till att det brittiska riket prisgavs åt Odins och Tars tillbedjare; den var skulden till att de en gång så rika och tätbefolkade östromerska provinserna gjordes till byte för muhammedanska horder, eftersom legionernas förtunnade led och försvagade armar intet förmådde mot kroksabeln. Så blev korset sönderkrossat och halvmånen rest över Herrens grav och Sofiakyrkan. 

I Skottland kan ni få se stora landsträckor, som under den galliska landrätten, vilken tillerkände alla rätt till landets jord, uppfostrade kraftiga män, men som nu, då den privata jordäganderätten härskar, äro överlåtna åt vilda djur. 

Om ni reser till Irland kunna edra biskopar visa eder landsträckor där nu endast djur beta, men där man ännu kan se spår av landsbyar, vilka, då de ännu voro unga präster, beboddes av ett ärligt, gott och fromt folk. Om ni vill komma till Förenta staterna, skall ni finna hur i ett land, som är stort och rikt nog till att utan svårighet föda hela Europas befolkning, växer upp en sinnesstämning, som med oblida ögon ser invandringen, emedan den konstlade brist som är resultatet av privatäganderätten, kommer det att se ut som om det icke funnes plats och arbete nog till dem, som redan finnas där. 

Eller res till våra antipoder, och ni skall få se i Australien lika väl som i England, att den privata jordägande rätten är orsaken till att landet lägges öde och att folket sammanpressas i storstäderna. Gå till vilken plats ni vill, där de krafter som nutidens uppfinningar lösgjort, börja att märkas, och ni skall finna att den privata äganderätten till jorden är den förbannelse, sam får människor till, som profeten säger, att »lägga åker till åker så att de allena kunna bo i landets mitt». 

T.o.m. för materialisten förefaller detta som synd och skam. Skola vi som anse denna värld vara Guds värld — vi som tro att människornas liv här på jorden endast är ett förspel till ett högre liv — skola vi försvara det?  

4. Edert nästa argument är, att därigenom att man har nedlagt arbete på jorden, ges även äganderätt till själva Jorden, och att förbättringarnas värde icke kan särskiljas från själva jordens värde. 

Detta argument skulle, om det vore riktigt, blott skänka dem äganderätt till jorden vilka nedlagt arbete på den samma. Detta skulle icke försvara den privata äganderätten sådan som den nu förekommer. Tvärtom skulle det kunna användas till försvar för en allmän vägran att betala arrendeavgift o.d., varvid jorden skulle tas från dem som nu äro dess lagliga ägare, nämligen jorddrottarna och övergå till arrendatorerna och arbetarna. Och om det vidare förhölle sig så, att förbättringar icke kunna skiljas från själva jorden, hur kan då jordägarna göra anspråk på ersättning för de förbättringar som de själva ha utfört?  

Men ni kan icke mena vad ni säger. Vad ni egentligen menar är antagligen, att den ursprungliga rättsgrunden för privatäganderätten till jorden är att ha nedlagt arbete på den. Men icke heller detta kan berättiga den nuvarande jordäganderätten. Ty är det icke en nästan allmängiltig sanning, att de bestående rättsanspråken till ägande av jorden icke grundas på brukningen av marken utan på makt och svek? 

Tag t.ex. Italien! Är det icke sant, att största delen av Italiens jord äges av sådana, som långt ifrån att ha utfört arbete på den tvärtom ha tillägnat sig frukterna av deras flit, som ha bearbetat den! Gäller icke detta även med hänsyn till Storbritannien och andra länder? Även i Förenta staterna, där centralisationens makt ännu icke fått tid att så fullständigt utöva sin verkan och där dock försök ha blivit gjorda att ge jorden åt brukarna, förhåller det sig säkerligen ändå så, att för närvarande största delen av jorden äges av sådana, som varken bruka den eller ämna bruka den, utan endast behålla den för att kunna tvinga andra att betala dem för rätten att odla den. 

Och förutsätta vi att nedlagt arbete ger äganderätt till landet, var äro då gränserna för denna äganderätt? Om en man kan förvärva äganderätt till flera kvadratmil jord genom att använda den till fårbete, kan detta då åt honom och hans arvingar ge äganderätt till samma landsträckor, om de visa sig innehålla rika minerallager, eller om det vid befolkningstillväxten och samhällets utveckling blir användning för den till åkerbruk, trädgårdsanläggning eller byggnadsplats för en stad! Är det på rätten, som förvärvades genom deras arbete, vilka först drevo boskapsskötsel eller odlade potatis på New Yorks mark, som ni vill stödja privatäganderätten till denna landsträcka, som nu har ett värde av många miljarder?  

Men edert påstående är icke i något avseende riktigt. På jord nedlagt arbete ger äganderätt till arbetets frukter men icke till själva marken, liksom fiskarens arbete på havet ger honom äganderätt till fisken men icke till själva havet. Det är heller icke sant, att den privata äganderätten till jorden är nödvändig för att tillförsäkra arbetaren frukterna av hans på jorden nedlagda arbete, ej heller att förbättringarna som nedlagts på jorden icke kunna skiljas från själva jorden. Att tryggad besittning är nödvändig för jordens bruk och förbättrande har jag redan framhållit, men att äganderätten icke är nödvändig visas genom det faktum att i alla civiliserade länder finnes jord som äges av en person, medan den odlas och förbättras aven annan. Störstadelen av den odlade jorden på de brittiska öarna såväl som i Italien och andra länder, odlas av arrendatorer och icke av ägarna; och kostbara byggnader bli likaledes resta av sådana som icke äga tomterna utan blott ha en tidsbegränsad besittningsrätt mot en viss avgift. Nästan hela London är byggd på sådana villkor och i New York, Chicago, Denver, San Fransisco, Sydney och Melbourne: såväl som i städerna på europeiska kontinenten finner man att ägarna av de största byggnaderna äro andra personer an tomtägarna. Så långt ifrån att förbättringarnas och jordens varde äro oskiljaktiga, är det i stället rätt allmänt att finna dem skilda vid privata affärer. Sålunda blev t. ex för någon tid sedan hälften av den tomt varpå det ofantlig Grand Pacific-hotellet i Chicago står, såld för sig allena, och på Ceylon är det icke sällsynt att en äger ett fruktträd och den andre marken, varpå det står. 

Det finns i själva verket inga förbättringar, varken röjning, plöjning, gödsling, brunnsgrävning eller byggenskap som icke, så länge de äro till någon nytta, kunna skiljas från själva jordens värde. Ty jord med sådana förbättringar kan alltid säljas till högre pris än jord utan dem. 

Om därför staten tar en skatt jämförlig med arrende eller hyresavgift av själva jorden, kan den därmed tillägna sig värdet av jordbesittningen, under det den lämnar fulla värdet av brukningen och förbättringarna orörda, något som den nu icke gör. Och då innehavaren, som fortfor att vara jordens ägare, när som helst kunde bortskänka eller sälja såväl brukningsrätten som förbättringarna — med plikt för den nye ägaren att utgöra den till jordens blotta värde svarande avgiften — skulle det stå honom alldeles fritt, om han ville behålla eller överlåta fulla värdet av det, som han genom sitt arbete eller genom kapitalanvändning har frambragt av jorden. Sålunda skulle vårt förslag medföra det vilket är omöjligt på annat sätt — som ni träffande betecknar som rättmätigt och rättvist, nämligen att »arbetets frukter tillfalla den, som har utfört arbetet». Den privata jordäganderätten däremot, som sätter innehavaren i stånd att tillägna sig det värde, som jorden erhåller genom befolkningstillväxten och den sociala utvecklingen, utan att utgöra en motsvarande avgift till staten — fråntar arbetaren frukterna av den ena människans arbete till den andra, som njuter fördelarna därav. Ty arbetet såsom den aktiva faktorn är producenten av allt välstånd. Den blotta äganderätten producerar intet. En människa må äga en hel värld, det budet blir dock sanning: »Du skall äta ditt bröd i ditt anletes svett», ty utan arbete skulle hon ändå icke kunna skaffa sig ett mål mat eller kläder på sin kropp. När därför jordägarna i kraft av sin äganderätt, utan att själva arbeta, ha överflöd på dessa arbetsprodukter, följer därav, att de komma från andras arbete, att de måste utgöra frukterna av andras svett, att de äro tagna från sådana som hade rätt till dem, och njutas av dem, som icke hade sådan rätt. 

Den enda nyttan av privatäganderätten till jorden — till skillnad från besittningsrätten — är att den skaffar ägaren arbetsprodukter, som han icke har förtjänat. Ty så länge jorden icke kan ge sin ägare en inkomst, som överstiger vad som är frukten av hans arbete och kapitalanvändning, dvs. så länge han icke genom försäljning eller bortarrendering kan dra arbetsprodukter av den utan att arbeta — utgör äganderätten endast säkerhet för brukningsrätten och har intet värde. Betydelse och värde får den först när den börjat att lämna — eller ser ut att kunna lämna — sin ägare inkomst eller med andra ord när den ger honom makt att i egenskap av ägare tillägna sig frukterna av andras arbete. 

Vad som väsentligast bidrar till att människor icke inse vilket rån den privata jordäganderätten utgör, är, att i de mest slående fallen gäller rånet icke den enskilde utan samhället; ty, såsom jag förut har framhållit kan den ekonomiska jordräntan (det värde, som jorden erhåller genom samhällets tillväxt och framåtskridande) omöjligt tillfalla brukaren. Den kan endast tillfalla ägaren eller samhället. De personer, som betala utomordentligt höga jordränteavgifter i sådana städer som London eller New York, bli icke personligen förorättade. Ty de erhålla ju värde för vad de betala och måste erkänna att de icke ha mer rätt att bruka dessa särskilt fördelaktiga tomter utan att betala for dem än tusentals andra. Och då de icke tänka på samhällets rätt eller då den är dem likgiltig göra de inga invändningar mot systemet. 

Nyligen blev det utrett i New York att en man i en lång följd av år hade dragit avkastningen av en tomt, som vid stadens tillväxt hade blivit utomordentligt värdefull, utan att han ägde någon som helst rätt därtill. De som betalte tomthyran hade aldrig besvärat sig med att fråga om han hade rätt till densamma. De visste, att de icke hade rätt att använda denna jord, som så många andra ville ha, utan at betala därför, och de tänkte icke på eller bekymrade sig icke om allas rätt.  

5. Än vidare säger ni, att den privata jordäganderätten understödjes och erkännes av allmänna opinionen, att den har bidragit till fred och lugn och gillas av den gudomliga lagen.

Även om det vore sant, att den privata jordäganderätten erkännes som berättigad av den offentliga opinionen, kunde detta lika litet bevisa dess berättigande, som de en gång över hela världen erkända slaveriet kunde rättfärdiga denna institution.  

Men det är icke sant. Undersökning skall visa, att varhelst vi kunna spåra mänsklighetens första uppträdande, att den lika rätten till jorden alltid har erkänts. Och då enskild brukningsrätt till jorden blev nödvändig for att trygga äganderätten till arbetsutbytet, fann man på ett eller annat sätt, som var tillräckligt under samhällets dåvarande tillstånd för att trygga likheten. Sålunda var den odlade jorden bland några folk föremål för periodisk del medan skogarna och betesmarkerna voro gemensamma. Hos andra folk hade varje familj rätt att besitta så mycken jord som den behövde till att odla och bygga på: men så snart användningen upphörde, hade var och en rätt att överta jorden på samma villkor. Något liknande voro även Moses åkerlagar. Den bland folket så lika som möjligt fördelade jorden gjordes oförytterlig genom jubileumsårets bestämmelser, genom vilka den, även om den var såld, vart 50:de år återfördes till de ursprungliga innehavarna. 

Den privata jordäganderätten såsom vi känna den vilken ger samma äganderätt till jorden, som med rätta gäller arbetets produkter, har ingenstädes uppstått annat än genom orättmätig åtkomst eller makt. Liksom slaveriet härleder den sitt ursprung från krigen, Den infördes i den moderna världen genom edra förfäder romarna, vilkas civilisation den undergrävde och vilkas herravälde den tillintetgjorde.  

Med de nordiska folkens friare läggning bildade den en sorts kombination i feodalsystemet, i vilket — om än underdånigheten hade trätt i jämlikhetens ställe — ännu låg ett visst erkännande av den gemensamma rätten till jorden. En förläning var betrott gods och med rättigheterna voro plikter förbundna. Fursten, hela folkets representant, var den ende ägaren av jorden. Alla jordinnehavarna voro direkt eller indirekt hans arrendatorer, med vilkas besittningsrätt följde plikter eller avgifter, som, om än på ett primitivt och ofullkomligt sätt, voro uttryck för samma ide, som vi, genom jordvärdesskatten, vilja ha förverkligad. Kronogodsen användes till konungens och hovets underhåll; kyrkogodsen buro omkostnaderna för de allmänna gudstjänsterna, skolorna, sjuk- och fattigvården, medan innehavarna av andra förläningar måste underhålla försvaret och bestrida krigsomkostnaderna. En fjärde och mycket betydlig del av jorden förblev gemensam, så att omnejdens folk hade fria betesmarker och fri tillgång till skogsvirke, eller kunde använda den på annat sätt. 

Detta delvisa, men ändå tydliga erkännande av den gemensamma rätten till jorden var orsaken till att arbetarna i en tid då hantverket och industrin ännu vora mycket outvecklade, krigen talrika, och då uppfinningar voro okända, ändå voro befriade från den frätande fattigdom, som råder i våra dagar trots vårt underbara framåtskridande. Med avseende på England förklarade framlidne professor Thorald Rogers, den mest framskjutne auktoriteten på detta område, att i det trettonde århundradet inte förekom någon folkklass så fattig, så hjälplös, så förtryckt och så sedd över axeln som miljoner av engelsmän äro under det berömda nittonde århundradet, och att, bortsett från verkliga hungersnödstider, ingen arbetare var så fattig att han behövde frukta för att hans hustru och barn skulle lida nöd om de skulle förlora honom. Voro ock människorna på den tiden i många avseenden ännu oupplysta och obildade, så var det icke desto mindre under den tiden de kyrkor och kloster byggdes, vilkas ruiner ännu i dag väcka vår förundran. På den tiden kände England icke till någon statsskuld, inga fattiglappar, inga stående härar, hade icke tusenden och åter tusenden mänskliga varelser, som efter uppvaknandet om morgonen icke visste var de om aftonen skulle vila sina huvuden. 

Efter länsväsendets förfall utvidgades det privata jordäganderättssystemet, som hade förstört Rom, allt mer och mer. Beträffande England kan man kort och gott säga, att kronogodsen till största delen blevo bortskänkta åt gunstlingar, att kyrkogodsen utdelades av Henry VIII och hans hovmän, och, vad Skottland beträffar, beslagtogos av adeln. Även militärbördorna blevo slutligen i det adertonde århundradet upphävda och ersatta med förbrukningsskatter på folket. Allt detta tilldrog sig inom en tidrymd, som började med tudorerna och sträckte sig ända in i våra dagar. Nästan alla gemensamma ägor togos i besittning av de större jordägarna, under det med tiden samma privata jordäganderätt utbreddes i Irland och på Skottlands högländer, dels med svärdet, dels genom bestickliga hövdingar. Enbart militärförläningarna skulle — om de i stället för att efterskänkas hade omformats till en proportionell jordavgift  vara tillräckliga att bestrida alla offentliga utgifter, utan ett öres annat skattepålägg.  

Om den nya världen, vars institutioner utgöra en fortsättning av Europas, behöver jag blott framhålla, att jordens fördelning i stora gods är orsaken till att det spanska Amerika är så efterblivet och att det så ofta hemsöks av oroligheter; att de stora plantagerna i sydstaterna voro orsaken till att slaveriet höll sig fast där, medan jorden i de nordliga delarna, där den gamla engelska andan hade gjort sig gällande, blev någorlunda jämnt fördelad och de försök som gjordes att upprätta storgods misslyckades nästan helt. Häri ligger den egentliga orsaken till nordstaternas kraftiga tillväxt. Men vanan att behandla jorden som privat egendom hade slagit fasta rötter i den offentliga meningen i England före koloniseringsperiodens slut. Sålunda blev jorden såväl i de enskilda staterna som i Förenta staterna överhuvud behandlad på samma sätt. Om än jorden först såldes billigt och sedan till och med bortskänktes till nybyggare, blev också mycken jord såld till spekulanter och stora landsträcker bortskänkta till järnvägsbolag och liknande företag, till dess Förenta staternas offentliga jordområden, som för en människoålder sedan syntes obegränsade, nu i själva verket äro bortslösade. Och detta är, som erfarenheten från andra länder visar, den naturliga följden av att göra jorden i ett växande samhälle till privat egendom. Da jordäganderätten är liktydig med tillägnande av oförtjänt rikdom, komma de starka och hänsynslösa att tilförsäkra sig den. Men när, som vi föreslå, den ekonomiska jordräntan tas av staten för samhällets bruk, skall jorden gå över på deras händer som vilja bruka den och förbli hos dem, ty då kommer blott användningen icke aganderätten att ge inkomst. 

Vad edert yttrande angår, att den privata jordäganderätten har fört till frid och ro bland människorna, är det blott behövligt att hänvisa till det notoriska faktum, att striden om jorden har varit en ständig orsak till processer. Och det är den av jordäganderätten härledda fattigdomen, som gör fängelserna och arbetsinrättningarna till ett ofrånkomligt bihang till det vi kalla den kristliga civilisationen. 

Ni antyder, att Guds lag ger sitt samtycke till den privata jordäganderätten, i det ni anför följande från Moses: »Du skall icke begära din nästas hustru, ej heller hans hus, ej heller hans åker, ej heller hans tjänare eller tjänsteflicka, ej heller hans oxe eller åsna eller något vad honom tillhör.» 

Om ordet: »ej heller hans åker» skall, som ni menar, förstås som ett erkännande av den privata jordäganderätten såsom den existerar i våra dagar, så måste orden »ej heller hans tjänare eller tjänarinna» förstås som ett ännu tydligare erkännande av slaveri. Det framgår klart av andra bestämmelser i samma lagbok, att dessa uttryck gällde såväl dem, vilka voro slavar för en viss tid, som de livegna. Men med ordet »åker» kan här förstås bruk och förbättringar, vartill äganderätt kan göras gällande, utan att äganderätt till själva jorden erkännes. Och att detta omnämnande av åkern icke utgör något erkännande av den privata jordäganderätten, sådan den nu existerar, bevisas av det faktum, att Mose lag fullständigt förbjuder sådan absolut äganderätt med följande ord: »Jorden skall icke säljas, så att den för alltid avträdes, ty landet är mitt och I ären främlingar och gäster hos mig», och det var som följd därav man drog omsorg för dess återlämnande, vart femtionde år, varigenom det, under dåtidens primitiva samhällsförhållanden, tillförsäkrades var och en av det utvalda folket fotfäste på jorden. 

I själva verket finner man icke i hela skriften det ringaste försvar för äganderättens utsträckning till att i samma mån omfatta själva jorden som arbetets produkter. Överallt behandlas den som Guds fria gåva, som »landet, som Herren din Gud har givit dig». 

6. Framdeles säger ni, att föräldrarna böra dra försorg om sina barn och att den privata jordäganderätten är nödvändig för att sätta dem i stånd därtill.  

I allt vad ni har att säga om familjeförhållandenas helighet äro vi fullt ense. Men hur faderns plikt att sörja för sina barn kan rättfärdiga privatäganderätten till jorden kunna vi icke inse. Ni framhåller, att den privata jordäganderätten är nödvändig för att fadern skall kunna uppfylla sina plikter och därför rättvis, ty »en helig naturlig lag bjuder, att familjefadern förskaffar allt, som är nödvändigt till hans barns underhåll, som han har avlat. Naturen bjuder även att han, då barnen återspegla hans drag och äro ett slags fortsättning av hans person, skall skydda deras framtid och skaffa dem sådant, varmed de på hederligt sätt kunna skydda sig mot livets växlande öden. Men detta kan han icke göra, om han ej som arv åt sina barn lämnar en fruktbringande egendom.» 

Tack vare honom, som har sammanbundit generation med generation med sådana band, att den ömmaste föräldrakärlek hälsar oss vid vår tillkomst i världen, och barnens vördnad förmildrar vår bortgång, är det faderns både plikt och glädje att sörja för barnet till dess det förmår reda sig själv. Å andra sidan är det barnets plikt och privilegium att vara föräldrarnas stöd. Häri ligger den naturliga grunden för äktenskapet, kärnan i den ömmaste och renaste mänskliga glädje, som den katolska kyrkan har skyddat med sådan outtröttlig vaksamhet. 

Vi äro under en följd av år i behov av vår jordiska faders omsorg. Men hur litet, hur övergående och begränsat är icke detta behov, jämfört med vårt behov av hans försyn, i vilken vi leva och röra oss. Vår Fader, som är i himmelen! Det är till honom, varje god och fullkomlig gåvas givare, och icke till våra jordiska förfäder som Kristus lärde oss att bedja »giv oss i dag vårt dagliga bröd». Och hur sant är det icke, att det är genom honom som människosläktet existerar. Låt den vanliga temperaturen på jordklotet blott stiga eller falla några grader, en skillnad, som blott behövde vara ganska ringa i jämförelse med den skillnad, som vi kunna åstadkomma i våra laboratorier, och människosläktet skulle försvinna, som is under tropikernas sol, eller falna som bladen falna genom frosten.  

Fädernas plikt är att efterlämna sina barn inkomstgivande egendom, som gör det möjligt för dem att trygga sig mot brist och elände under livets växlingar! Det som icke är möjligt kan icke bli en plikt och hur är det möjligt för fadern att göra detta? Ni har icke tänkt på hur mänskligheten i själva verket lever »ur hand i mun» och varje dag får sitt dagliga bröd, hur litet det ena släktledet efterlämnar eller kan efterlämna åt det nästa. Det är tvivelaktigt huruvida den civiliserade världens rikedomar utgöra ens så mycket som blott ett års produktion. Däremot är det säkert, att om arbetet avstannade, så att människorna måste leva av det förhandenvarande förrådet, skulle det blott dröja några dagar innan pest och hungersnöd skulle utbryta i de rikaste länder. 

Den fruktbringande egendom sam ni talar om är privat jordegendom. Men nu är inkomstgivande jord, såsom alla nationalekonomer äro eniga om, bättre än den jord, som människan i allmänhet kan erhålla; det är jord, som ger ägaren såsom ägare en inkomst och därför sätter ägaren i stånd att tillägna sig arbetets frukter utan att själv arbeta. Följaktligen betingar denna jordens vinst, som en person framkallar, ett rov från andra personer. Det är därför möjligt blott för några få fäder att lämna lönsam jord i arv. Vad ni därför faktiskt förklarar är, att det är alla fäders plikt att kämpa för att kunna efterlämna åt sina barn det, som blott de få, som äro särskilt starka eller utrustade med tur eller hänsynslöshet kunna lämna efter sig, och tillika något som innefattar utplundring av andra — som berövar andra Guds gåvor. 

Denna antikristliga lära har länge tillämpats i hela den kristna världen. Vilka äro följderna därav?  

Är det icke just de missförhållanden, som ni skildrar i eder rundskrivelse? Har icke resultatet blivit att människorna, så långt ifrån att därvid kunna skydda sig från brist och elände i det jordiska livets växlingar fastmer till sitt flertal just därigenom döms till brist och elände, som livets naturlagar icke förorsaka; till brist och elände som icke ens förekomma bland vilda folkslag. Under den privata jordäganderättens system äro i de rikaste länder icke en gång 5 procent av fäderna i stånd att vid sin död efterlämna något nämnvärt arv, ja, de flesta kanske icke ens tillräckligt till sin egen jordafärd. Några få barn ärva rikedomar, som äro större än de ha behov av, men det stora flertalet erhåller icke blott intet efter sina fäder utan de uteslutas även genom den privata jordäganderätten från arvet från deras himmelske fader. De flesta människor äro tvungna att bedja andra om tillåtelse att leva och arbeta och att slita hela livet igenom för en lön, som ofta icke sätter dem i stånd att undgå hunger och fattigdom. 

Vad ni i verkligheten framhåller, är att de jordiska fäderna skola överta den himmelske faderns gärning. Men det är icke ett släktleds sak att förse det följande med allt vad det har behov av för att på ett hederligt sätt kunna skydda sig mot brist och elände. Det är Guds uppgift. Vi skapa icke mera våra egna barn än vi skapa vår fader.  

Det är Gud som är skapare av varje följande generation lika fullt som av varje föregående. Och för att erinra om edra egna ord: »Naturen (Gud) måste därför ha givit människorna anvisning på en beständig och outtömlig källa, där dessa behov kunna tillfredsställas. Men en sådan outtömlig källa är endast jorden med de frukter hon skänker.» Vad ni nu påstår är däremot, att det är människornas plikt att sörja för sina barns behov, genom att ta denna källa i besittning och sålunda utesluta andras barn från denna »outtömliga källa», som Gud har skapat för alla. 

Vad som är den ena människans plikt mot sitt barn måste vara allas. Men består denna plikt icke mycket mera i att livnära, uppfostra och undervisa barnet, så att det som fullvuxen människa har en sund kropp och ett väl utvecklat förstånd, att det uppväxer i goda seder, fromhet och flit, och i ett samhälle som ger det och andra fri tillgång till Guds gåvor? Härigenom skola fäderna kunna göra mera för att skydda sina barn mot brist och elände, än vad som nu är möjligt för till och med den rikaste fader, lika mycket mer som Guds försyn övergår människornas. Ty Guds rättfärdighet ler mot alla människornas försök att förvränga den, och i kraft av dolda lagar som sammanbinda mänskligheten, förgiftas den rike genom de fattigas lidanden. Till och med de få, som under den allmänna kampen för tillvaron äro i stånd att efterlämna någon förmögenhet åt sina barn, vilken de anta skall skydda dem från brist och elände — ha de väl lycka med sig? Visar månne erfarenheten, att det är till fördel för barnet, att det ställes över sina kamrater och sättes i stånd att tro, att Guds arbetslag icke gäller för det? Är icke sådan förmögenhet snarare till förbannelse än välsignelse? Fördärvar den icke ofta den barnsliga kärleken, och bringar den icke ofta oenighet och missämja in i familjelivet? Och hur länge äro de rikaste och mäktigaste i stånd att bevara sina barn undan livets skickelser och prövningar? Intet är säkrare än att den förre världsmannens blod i dag flyter i lazzaronens ådror, och att avkomlingar av konungar och furstar i dag ha sitt tillhåll i arbetshus och fattigkvarter. 

Men i den samhällsordning som vi arbeta för, där alla privatmonopol på Guds gåvor äro borttagna, där arbetets frukter därför även skulle tillfalla arbetaren, måste det bli alla människor möjligt att skaffa sig en fullt människovärdig tillvaro genom ordentligt arbete. Och för alla dem, som sakna arbetsförmåga eller ha förlorat sina naturliga beskyddare och försörjare, kunde det sörjas rikligt med hjälp av den växande fond, som Gud genom jordräntelagen förser samhället med — icke som en karg och nedsättande allmosa utan som deras goda rätt, som en försäkring som det kristna samhället gäldar alla sina medlemmar. 

Sålunda ge faderns plikter gent emot sitt barn alls inte något stöd för den privata jordäganderätten, utan tvärtom fördömes den därigenom och tvingar oss, att med de mest betydelsefulla skäl få den avskaffad på ett enkelt och verkningsfullt sätt genom jordvärdesskatten. 

Denna faderns förpliktelse gent emot barnen är icke blott begränsad till dem, som själva ha barn utan åligger var och en som nått till mannakraft och ansvarskänsla. 

Ställde icke Kristus ett litet barn bland sina lärjungar, under det han sade att »deras änglar i himmelen se alltid min himmelske Faders ansikte»? Det vore bättre för en människa, yttrade han, att en kvarnsten hängdes kring hennes hals och hon kastades i havets djup, än att hon skadade ett sådant litet barn. 

Och vad är i våra dagar resultatet av den privata jordäganderätten i de rikaste av de s. k. kristna länderna? Är det icke, att unga personer frukta för att ingå äktenskap, att gifta människor frukta för att få barn, att barn dräpas av brist på näring och omsorg eller tvingas till att arbeta, så att många av dem träda in i mogen ålder med en ofullkomligt närd kropp med överspända nerver och ett utvecklat förstånd — under förhållanden, som icke blott på förhand döma dem till lidande utan ofta även till förbrytelser och göra dem till lätta rov för fängelset eller bordellen. 

Om ni ville överväga allt detta, så är det intet tvivel om, att ni i stället för att försvara den privata jordäganderätten skulle döma den med bannlysning!  

7. Därefter säger ni, att den privata jordäganderätten uppmuntrar näringsfliten, förökar välståndet och binder människorna vid jorden och fosterlandet. 

Den tanke, som Arthur Young uttryckte i orden: »Äganderättens magi förvandlar torr sand till guld», har sin orsak i den förväxling av äganderätten och besittningsrätten, varom jag förut har talat, och som medför att man ger den privata jordäganderätten äran för det som har sin grund i tryggheten för arbetets produkter. Jag behöver icke åter påvisa, att den förändring, som vi föreslå — skattebördans överförande på jordvärdet eller jordräntan, och upphävande av alla andra skatter —skulle ge jordbrukaren mycket större säkerhet till frukterna av sitt arbete än det nuvarande systemet och besittningen mycket större beständighet. Ej heller är det nödvändigt att ytterligare påvisa, hur den skulle ge egna hem åt dem som nu äro utan, och binda människorna vid deras fosterland. Ty efter genomförandet av vår reform kunde var och en, som önskade ett stycke jord till eget hem eller för produktiva ändamål, erhålla det utan att betala någon köpeskilling och kanske utan att betala någon avgift. Ty den skatt eller avgift, som vi föreslå, komme icke att falla på all jord, icke heller på all brukad jord, utan endast på sådan jord, som vore bättre än den sämsta jorden, som var i bruk. I själva verket är denna skatt ingen egentlig skatt utan en avgift till staten för ett värdefullt privilegium. Och även de, som på grund av omständigheterna eller sina yrken icke önskade att ständigt använda jorden, skulle icke desto mindre ha lika andel med andra i fosterlandets jord såväl som i dess allmänna välfärd.  

Men jag skulle önska, att ni ville överväga hur ytterligt onaturliga massornas villkor äro i de rikaste och mest framåtskridande kristna länderna; hur stora delar av dem som leva i bostäder, som ingen rik man kan önska att hans hundar skulle bo i, medan den allra största delen icke har någon bostad, varifrån de icke på grund av den obetydligaste omständighet kunna drivas bort, hur många som icke ha något hem alls, utan måste söka det skydd som tillfället eller givmildheten bjuder dem. Jag ville gärna be eder överväga det faktum, att det stora flertalet människor i sådana länder ingen som helst andel har i det land som de bli lärda att kalla sitt fosterland, för vilket de uppmanas att, vid givet tillfälle, vara beredda att kämpa och dö. Vad rätt har t.ex. flertalet av edra landsmän till sitt fosterland? Kunna de leva i Italien utanför fängelser och fattighus, med mindre de tillköpa sig rättigheten hos någon av Italiens ägare? Måste icke britten, amerikanaren, araben eller japanen göra detsamma? Kan icke det, som Tiberius Gracchus sade för århundraden sedan, sägas med samma rätt i dag: »Romerska män! I kallens världens herrar och haven dock icke rätt till en fotsbredd av dess jord! De vilda djuren hava sina hålor, men Italiens krigare hava endast vatten och luft.» 

Det som är sant med avseende på Italien gäller för hela den civiliserade världen — det är en ständigt växande sanning. Det är en oundviklig följd av den privata jordäganderätten under framåtskridande civilisation.  

8. Slutligen hävdar ni, att den privata jordäganderätten vilar på naturrätten och icke på mänskliga bestämmelser, att staten icke har rätt att avskaffa den, och att beskattning av jordvärdet skulle vara orättvist och grymt mot de privata ägarna. 

Detta, liksom så mycket annat av det ni säger, är framfört i sådana obestämda uttryck som »privategendom» och »privata ägare» — en brist på noggrannhet vid användningen av dessa ord, som otvivelaktigt bidragit till att förvirra eder egen tankegång. Men sammanhanget lämnar intet tvivel om, att ni med »privategendom» menar privat jordegendom och med »privata ägare» förstår privata jordägare. 

Edert påstående, att den privata jordegendomen härleder sig från naturen och ej är införd av människor, har ingen annan grund än förväxlingen av jordäganderätt och besittningsrätt och att jordäganderätten tillskrives det som tillkommer dess motsats: äganderätt till arbetets produkter. Ni har icke försökt att ge den någon annan grundval, lika litet som någon annan försökt det. Att den privata äganderätten till arbetets produkter härleder sig från naturen är tydligt, eftersom naturen ger sådana ting till arbetet och till arbetet allena. Och om varje produkt av detta slag veta vi, att den endast uppstår genom naturens avkastningsförmåga, som blott belönar den enskildes verksamhet och flit. Därför förbindes med sådana ting en äganderätt, som härstammar från och kan föras tillbaka till den, som har frambragt dem. Denna rätt är äldre än staten och står högre än dess förordningar, så att det, enligt vår mening, är våld mot naturrätten och orättvist mot den enskilde ägaren att staten beskattar arbetet och dess frukter. De tillhöra icke kejsaren. De äro ting som Gud — för vilken naturen blott är ett annat uttryck — ger till dem, som sträva därefter på den väg han själv har utpekat — genom arbete. 

Men vem vågar föra den privata jordäganderätten tillbaka till en förordning av skaparen? På vilket sätt ger naturen en sådan äganderätt? Erkänner hon den på något sätt? Förmår någon visa genom skillnad i växt, i ansikte, i kroppsställning eller hudfärg, genom dissektion av deras kroppar eller analys av deras krafter och behov, att den ena människan av naturen är bestämd till jordägare och den andra till arrendator? Det, som har människan att tacka för sin tillvaro, som är lika förgängligt som hon själv, som i själva verket blott utgör en flyktig form av hennes arbete, det har hon rätt att erhålla och överlåta som uteslutande personlig egendom. Men hur kan en sådan personlig äganderätt förbindas med jorden, som existerat före människan, och som fortsätter att finnas till under det att generationer av människor komma och gå — denna outtömliga källa, som skaparen har givit människan för att »tillfredsställa hennes dagliga behov».  

Klart är, att den privata jordäganderätten vilar på statens lagar och icke på naturens. Därför kan ej blott ingen invändning av moraliska skäl göras emot oss, när vi föreslå att staten skall alldeles avskaffa den, utan eftersom den kränker naturrätten och är en grov orättvisa från statens sida, ett »fräckt trots mot skaparens goda avsikter», är det också statens moraliska plikt att avskaffa den. Långt ifrån att det också ligger något orättvist i att ta fulla värdet av jordäganderätten till samhällets bruk, ligger tvärtom den verkliga orättvisan i att låta detta värde tillfalla enskilda — en orättvisa som i verkligheten är detsamma som röveri och mord. 

Om ni fått blick härpå, fruktar jag icke, att ni ens ett ögonblick vill lyssna till det oförskämda talet, att innan samhället kan tillägna sig vad Gud har bestämt åt det, innan människorna, som blivit plundrade, kunna bli återinsatta i sina naturliga rättigheter, måste man först lämna de nuvarande jordägarna ersättning. Ty ni inser säkert att jordvärdesskatten kommer att bli till direkt och stort gagn för alla små jordägare, vars intressen som arbetare och kapitalister äro långt större än deras intressen som jordägare. Likaså inser ni nog, att om än de stora jordägarna — eller rättare de besittande klasser bland vilka jordens avkastning är delad genom inteckningsräntor, arrendeavgifter etc. — skulle bli den jämförelsevis förlorande parten, så skulle även de i själva verket vinna på reformen ifråga — genom växande välmåga och förbättrade seder. Men fastare, skarpare och bestämdare än alla beräkningar över vinst och förlust, måste här eder plikt som människa, eder kristliga tro förbjuda eder att blott ett ögonblick lyssna till sådant gyckel med rätt och orätt. 

När staten har användning för ett stycke jord till allmännyttiga ändamål är det blott rättvist att den, vars jord man sålunda tar, får ersättning eftersom i annat fall somliga jordägare skulle bli hårdare behandlade än andra. Men där jordräntan genom den föranstaltning, som träffar alla lika, tillfaller samhället, kan det icke bli fråga om någon ersättning. Ersättning skulle i sådant fall blott bli en fortsättning av orätten i en eller annan form — jordägarna och kapitalisterna skulle då i form av kapitalräntor erhålla vad de förut mottagit som jordränta eller inteckningsräntor. Ni vet att man icke så utan vidare får driva gyckel med rätt och orätt, och när det verkligen blir klart för eder, att jorden är den förrådskammare, som Gud har bestämt för alla hans barn, så skall ni lika litet fästa eder vid anspråk på ersättning, som Moses skulle ha fäst sig vid en fordran om att Farao skulle göras skadeslös innan Israels barn kunde få dra bort. 

Ersättning för vad? För att uppge det som orättvist tagits? Nej, jordägarnas krav på ersättning utmynna ej däri. Vi önska icke plundra egypterna. Vi fordra icke, att det som med orätt tagits från arbetarna skall återlämnas. Vi äro villiga att låta gjort vara gjort och att låta döda orättvisor begrava sina döda. Vi föreslå att låta dem, som intill nu genom jordränta ha tillägnat sig arbetets frukter, behålla vad de sålunda ha fått. Vi föreslå blott, att för framtiden skall all sådan utplundring av arbetarna upphöra, att för framtiden — icke för den tid som gått — skola jordägarna betala till samhället den jordränta, som med rätta tillhör samhället.  

Fortsettes: III

Til Oprettet september 2009