Henry George: Arbetets villkor

I

Alla våra grundsatser finna vi direkt eller indirekt framställda i eder rundskrivelse. De äro den mänskliga tankens första grundbegrepp, den kristna trons grundläror. 

Vi anse, att denna världen är en skapelse av Gud. Människorna, som föras in i den under sitt korta liv här på jorden, äro alla likaberättigade skapelser av hans godhet och äro alla lika mycket föremål för hans försyn.  

Människan har som följd av sin natur vissa fysiska behov, vilkas tillfredsställande icke blott är ett villkor för upprätthållandet av hennes fysiska liv, utan även för utvecklingen av hennes själ, hennes andliga liv.  

Gud har gjort tillfredsställandet av dessa behov beroende av människans egna ansträngningar. Han har givit henne förmåga och plikt att arbeta, en förmåga, som lyfter människan högt över djuren och som sätter henne i stånd till att, så att säga, bliva medarbetare i skapelseverket.  

Gud begär icke av människan, att hon skall frambringa något av intet, utan har tillika med behov och förmåga att arbeta även givit henne arbetsmaterialet. Detta material är jorden. Människan, som fysiskt sett är ett landdjur, kan blott leva på och av jorden och kan blott genom bruk av jorden använda de övriga elementen: luft, solsken och vatten.  

Då människorna äro sinsemellan likställda skapelser av Gud, lika berättigade att — under hans försyn — leva och tillfredsställa sina behov, äro de även lika berättigade att använda jorden med dess rikedomskällor, och varje ordning, som förnekar denna lika rätt, är omoralisk. 

Med hänsyn till äganderätten anse vi, att eftersom människorna som enskilda väsen äro skapade med individuella behov och förmågor, är varje enskild berättigad att använda sina krafter och njuta frukterna av sitt arbete, dock naturligtvis under moraliska förpliktelser, som följa av familjeförhållanden o.d. 

Sålunda uppstår, före all mänsklig lagstiftning och grundad på Guds lag, privat äganderätt till det, som är frambragt genom arbete, en rätt som innehavaren kan överlåta; men att beröva honom den mot hans vilja är stöld. 

Den äganderätt, som har sitt ursprung från individens rätt till sin egen person, är den enda fullkomliga äganderätten. Den gäller för allt som är frambragt genom arbete, men kan icke omfatta det som är skapat av Gud.  

Så till exempel om en man fångar en fisk i havet, har han äganderätt till denna fisk, som han kan överlåta till andra genom försäljning eller gåva; men han kan icke erhålla en liknande äganderätt till havet, så att han kan sälja det, skänka bort det eller förbjuda andra att använda det. 

Eller om han bygger en väderkvarn, erhåller han äganderätt till de ting, som han kan frambringa med vindens hjälp; men han kan icke erhålla äganderätt till själva vinden, så att han kan sälja den eller förbjuda andra att använda den. 

Och om han odlar säd, erhåller han äganderätt till den säd, som hans arbete frambringar. Men han kan icke erhålla en liknande äganderätt till solvärmen, som mognade säden, eller marken, varpå den växte. Ty dessa ting äro bestående gåvor från Gud till alla generationer av människor. Alla ha rätt att använda dem och ingen kan framställa anspråk på ensamrätt till dem. 

Att förbinda den äganderätt, vilken med rätta gäller allt som arbetet frambringar, med föremål, som Gud har skapat, är i själva verket att förneka och försvaga den sanna äganderätten. Ty en man, som med produkter av sitt arbete måste betala en annan för att få använda havet, luften, solskenet eller marken, vilket allt inbegripes i ordet jord, blir berövad sin rättmätiga egendom och sålunda plundrad.  

Med hänsyn till användandet av jorden anse vi: medan den äganderätt, som med rätta gäller allt av arbetet frambragt, icke kan gälla jorden, kan däremot en privat brukningsrätt vara rättmätig. Som ni säger, har »Gud icke givit jorden åt mänskligheten i den meningen, att alla utan åtskillnad kunna behandla den efter godtycke», och de regler, som krävas för den bästa användningen av den, kunna bestämmas genom mänsklig lagstiftning. Men en sådan reglering måste stämma överens med sedelagen, måste tillförsäkra alla lika del i fördelarna av Guds allmänna gåva. Principen är densamma, som när en jordisk fader efterlämnar egendom att fördelas lika mellan ett antal barn. Somliga av de ting, han sålunda har efterlämnat, äro måhända oanvändbara till gemensamt bruk och kunna kanske heller icke delas. Sådana ting kunna då ges åt enskilda av barnen, men endast på det villkoret att jämlikhet i vinsten bibehålles.  

Under föga utvecklade samhällsförhållanden, då alla näringar bestå av jakt, fiske och insamling av vilda frukter, är privat brukningsrätt icke nödvändig. Men efter hand som människorna börja odla jorden och frambringa bestående arbeten, blir den privata brukningsrätten en nödvändighet för att säkerställa äganderätten till arbetets produkter. Ty vem vill så, om han icke genom den privata brukningsrätten är viss på att kunna skörda? Vem vill uppföra dyrbara byggnader, om icke en absolut brukningsrätt till marken tillförsäkrar honom arbetets frukter? 

Den privata brukningsrätten till ting, som äro skapade av Gud, är emellertid helt skiljaktig från den privata äganderätten till det, som är frambragt genom arbete. Den första är begränsad, den andra obegränsad (utom i sådana fall, då rätten till självbevarelse upphäver all annan rätt). Ändamålet med den ena, den absoluta brukningsrätten till jorden, är blott att trygga den andra rättigheten, den absoluta äganderätten till arbetets produkter, och den första kan aldrig rättmätigt sträckas så långt att den försvagar eller förverkar den senare. Då var och en erhåller brukningsrätt till jorden i så stor utsträckning, att intrång icke göres på andras lika rätt, kan ingen rättmätigt driva sina anspråk längre.  

Sålunda kunde Kain och Abel, om de vore de enda människorna på jorden, efter överenskommelse dela jorden emellan sig, och efter överenskommelse kunde de gent emot varandra göra anspråk på var sin del. Men ingen av dem kunde rättmätigt göra anspråk på liknande rätt gentemot nästa människa som föddes. Ty då ingen kommer till världen utan Guds tillåtelse, är hennes tillvaro bevis för hennes lika rätt att använda Guds gåvor. Om därför de två första nekade den nästkommande rätten att använda jorden, som de hade delat emellan sig, skulle de begå mord, och om de nekade honom att bruka jorden, med mindre han arbetade för dem — eller gäve dem en del av produkten av sitt arbete, m.a.o. betalte dem, skulle de begå stöld.  

Guds lagar ändras icke. Om än deras användning kan växla med förändrade förhållanden, så gälla dock samma principer om rätt och orätt lika fullt bland de myllrande människorna med mångsidigt utvecklade näringar, som bland en fåtalig befolkning på en föga utvecklad kulturnivå. I våra miljonstäder och i våra stater med tjogtals miljoner innevånare, i en civilisation, där arbetsfördelningen gått så långt, att många knappast äro medvetna om att de äro jordbrukare, är det icke desto mindre sant, att vi alla äro landdjur och icke kunna livnära oss utan jord, samt att jorden är Guds gåva till alla, vilken icke kan berövas någon, utan att mord begås, och för vilken ingen kan tvingas att betala till en annan, utan att därigenom bli bestulen. Men även under samhällsförhållanden, där den industriella utvecklingen och en ständig tillväxt av permanenta förbättringar har gjort den privata brukningsrätten till jorden nödvändig, vållar det dock ingen svårighet att förena den privata brukningsrätten med allas lika rätt till jorden. Ty så fort ett jordstycke kan bjuda sin brukare större utbyte än det som kan erhållas genom samma arbete på annan jord, uppstår ett värde, som visar sig, då det säljes eller utarrenderas. Sålunda anger priset på själva jorden — bortsett från alla förbättringar i och på den — alltid noga det värde, till vilket alla äro likaberättigade, i motsats till det värde, som frambringaren eller frambringarens arvtagare i kraft av sitt arbete har privat äganderätt till. 

För att den privata brukningsrättens fördelar skola kunna förbindas med gemensam äganderätt till jorden är det därför blott nödvändigt att för allmänna behov använda det värde, som jorden genom den samhälleliga utvecklingen erhållit, bortsett från hur den blivit brukad. Principen är densamma, som i det ovan anförda exemplet, där en fader kvarlämnade åt sina barn — med lika rätt — föremål, som varken kunde delas eller brukas i gemenskap. I sådana fall kunde egendomen säljas eller utarrenderas och beloppet delas lika dem emellan.  

Det är efter denna enkla princip vi vilja att människorna skall handla. 

Vi vilja icke göra gällande en lika rätt till jorden genom att göra den till en stor allmänning, där var och en kan ta sin del i besittning när som helst. Vi kräva heller icke det i våra utvecklade samhällen omöjliga att stycka jorden i lika delar, ännu mindre det alldeles outförbara att hålla den sålunda delad. Vi föreslå däremot att låta jorden förbli i enskildas privata besittning med brukarens fulla frihet att skänka, sälja eller låta den gå i arv, medan vi för allmänna ändamål helt enkelt pålägga en avgift, svarande mot jordens årliga värde, bortsett från dess användning eller förbättringarna å densamma. Och eftersom en sådan avgift skulle vara tillräcklig att täcka alla allmänna behov, kunde vi, samtidigt med påläggandet av denna jordvärdesskatt, avskaffa alla nuvarande skatter, som vila på arbetet och dess produkter — skatter som vi anse utgöra ingrepp i den privata äganderätten, emedan de tas från arbetets lön.  

Detta fordra vi icke som ett klyftigt utslag av mänskligt skarpsinne, utan som en reform, vilken skall bringa de mänskliga inrättningarna överensstämmelse med Guds vilja.  

Gud kan icke motsäga sig själv, eller ge mot varandra stridande lagar för sina skapade varelser. Har Gud befallt människorna att icke stjäla, dvs. att de skola respektera den privata äganderätt, som envar har till utbytet av sitt arbete, och är han alla människors fader, som i sin allgodhet har tilltänkt alla lika del i de naturliga rikedomskällorna — då måste det också under vilket samhällstillstånd som helst oavsett hur högt utvecklat det är, finnas ett sätt, enligt vilket den privata äganderätten till arbetsutbytet kan förenas med allas lika rätt till jorden. 

Såvida den allsmäktige icke är i strid med sig själv kan det icke vara sant, vad socialisterna (dem ni åsyftar) ‘säga, att om man vill tillförsäkra alla människor lika rätt att leva och arbeta, måste den privata äganderätten förnekas. Ej heller kan det förhålla sig så, som ni i eder rundskrivelse tycks vila göra gällande, att vi för att trygga den privata äganderatten måste förneka den lika rätten till livets och arbetets grundbetingelser. Att säga det ena eller andra är att förneka överensstämmelsen mellan Guds lagar. Däremot skulle privat innehav av jorden — mot betalning till samhället av vad en sådan besittning är värd — uppfylla båda lagarna: att tillförsäkra alla lika del i skaparens gåvor, och den enskilde full äganderätt till frukterna av sitt arbete. 

Vi tveka heller inte att säga, att denna väg att tillförsäkra alla lika rätt till skaparens gåvor och den enskilde rätt till sitt arbetes frukter, är det av Gud bestämda sätt, enligt vilket det allmänna skall förskaffa sig sina inkomster; ty vi äro icke ateister, som förneka Gud, ej heller halvateister, som förneka hans inflytande på politik och lagstiftning.  

Det är en beaktansvärd, alltför ofta glömd sanning, när ni säger: att »människan är äldre än staten och hennes rätt att sörja för sitt liv och sina kroppsliga behov är äldre än någon stat». Men tillika är det även sant, som ni också riktigt erkänner, att staten tillhör den gudomliga ordningen, ty Han, som förutsåg allt och har sörjt för allt förutsåg även, att med den växande befolkningen och näringarnas utveckling blev en indelning av det mänskliga samhället i stater både ändamålsenlig och nödvändig. 

Så fort en stat uppstått, har den, som vi alla veta, behov av inkomster. Detta behov är till en början ringa så länge befolkningen är gles, näringarna outvecklade och statens funktioner få och enkla. Men med den växande befolkningen och civilisationens framåtskridande växa även statens funktioner och allt större inkomster bli nödvändiga. 

Han som skapat världen och satt människorna in i den, som lät kulturen uppstå som ett medel för människorna att uppnå en högre ställning och att bli mer och mer medvetna om skaparens verk, Han måste även ha förutsett statens växande behov av inkomster och sörjt för dess tillfredsställande. Med andra ord, då det i och med samhällets framåtskridande växande behovet av allmänna inkomster är ett naturligt, av Gud bestämt förhållande, måste det finnas en riktig och rättfärdig väg att tillgodose samhällets behov av inkomster. Det är klart, att det rätta sättet att åstadkomma inkomster åt det allmänna måste överensstämma med sedelagen. 

I överensstämmelse härmed får staten icke ta något från den enskilde, som rättmätigt tillhör honom. 

Den får icke ge den ene fördelar framför den andre, t.ex. genom att förhöja priserna på vad några ha att sälja och andra måste köpa. 

Den får icke inleda människor i frestelse genom att fordra edgång vid alla möjliga tillfällen, genom att göra det fördelaktigt att begå mened, att muta och bli mutad. Den får icke förvirra begreppen om rätt och orätt hos folket och icke försvaga religionens bud och statens lagar  genom att göra sådant till en förbrytelse, som icke är synd, och bestraffa människor för handlingar, som de moraliskt sett ha rätt att begå, den får icke betunga arbetet, icke lägga hinder i vägen för handeln, icke bestraffa fliten, den får icke förhindra produktionen av största möjliga välstånd och den rättvisaste fördelningen av välståndet.  

Får jag bedja eder betrakta de skatter på näringsfliten och produkterna därav, som överallt i den civiliserade världen tjäna till att lämna inkomster åt det allmänna — acciser (varuavgifter) varigenom städerna i vissa stater omges med skrankor, de ofantliga tullsatserna, som hindra förbindelsen mellan de s.k. kristna staterna, skatter på näringar och arbetsförtjänst, på kapitalets användning, på byggnadsverksamheten, på jordbruket, på flit och arbetsamhet i alla dess former. Kan detta vara den väg, som Gud bestämt att regeringarna skola följa för att anskaffa de nödvändiga inkomsterna? Är något av dessa sätt av den art, att vi kunna anse dem vara de rätta? 

Alla dessa skatter bryta mot morallagen. De ta med makt vad som uteslutande tillhör den enskilde, de gynna den samvetslöse på den samvetsgrannes bekostnad, de medföra, ja, äro till och med avsedda att åstadkomma högre pris på vad några ha att sälja och andra måste köpa, de demoralisera samhällsstyrelsen, de göra ederna till gyckel, de fjättra handeln, de bötfälla företagsamheten, de förminska rikedomar, som människorna kunde dra nytta av och rikta några genom att utarma andra. Men det som klarast visar, hur detta system att förskaffa det allmänna inkomster strider mot kristendomen, är dess inflytande på människans tänkesätt.  

Kristendomen lär oss, att alla människor äro bröder att deras sanna intressen harmoniera med och icke strida mot varandra. Den ger oss den gyllne levnadsregeln, att vi skola göra mot andra, vad vi vilja, att de skola göra mot oss. Men från det beskattningssystem, vars tyngd lägges på arbetet och dess produkter, och från dess prisstegrande verkningar på det, som några ha att sälja och andra måste köpa, härstammar den »skyddsteori», som förnekar evangeliet, som anser Kristus vara okunnig på samhällslärans område, som åstadkommer lagar, vilka stå i skarpaste motsats till hans lära. Denna teori förhärligar nationalhatet, den åstadkommer tullkrig över hela världen. Den lär folket, att dess välstånd beror av att man kan påtvinga andra folks alster sådana pålagor, som det icke önskar på sina egna och i stället för kristendomens lära om alla människors broderskap gör denna teori det till en medborgerlig dygd att skada den främmande. 

»Av deras frukt skolen I känna dem.» Kan något klarare visa, att beskattning av näringsfliten och arbetsprodukterna icke är det av Gud bestämda sättet att skaffa samhället inkomster? 

Man kan däremot icke tänka närmare över vårt förslag — att skaffa inkomster åt det allmänna genom en enda skatt på jordens värde, alla förbättringar frånräknade utan att inse, att det i varje avseende överensstämmer med sedelagen. 

Jag ber att få erinra eder, att det värde, vi avse att beskatta, jordens värde sedan alla förbättringar äro frånräknade, icke härleder sig av något som helst arbete eller kapitalinsats på eller i den; ty alla värden som uppstå genom sistnämnda åtgärder äro förbättringsvärden, vilka vi vilja ha befriade från skatt. Jordens värde bortsett från förbättringarna är det värde, som den får på grund av befolkningstillväxten och samhällets utveckling. Detta värde tillfaller alltid ägaren i egenskap av ägare. Det tillfaller aldrig, och kan aldrig tillfalla, brukaren; ty om brukaren icke tillika är ägare, måste han alltid betala för brukningsrätten i form av arrende eller köpeskilling. Är ägaren tillika brukare, så är det i den första och icke i den senare egenskapen, som han erhåller detta värde, och genom att sälja eller utarrendera jorden kan han fortfarande erhålla det samma, även sedan han själv upphört att bruka jorden.  

Sålunda kunna skatterna på den nakna jordens värde icke förminska arbetets lön och ej heller höja varupriserna* eller på något sätt ta från den enskilde vad honom tillhör. De kunna endast ta det värde, som jorden erhåller genom samhällets tillväxt och som uteslutande tillhör samhället som helhet.

*): Här kan det lämpligen framhållas att alla socialekonomer äro ense om att skatter på jordvärdet, bortsett från bruk och förbättringar, eller jordräntan, som det heter på nationalekonomiskt fackspråk, måste bäras av ägarna och icke kunna överföras på brukarna. Eller för att på annat sätt belysa påståendet här ovan: En varas pris bestämmes varken genom säljarens eller köparens vilja, utan genom förhållandet mellan utbud och efterfrågan. Därför blir priset på föremål, som alltid efterfrågas och som alltjämt produceras bestämt av produktionskostnaderna. Allt som bidrar till att höja tillverkningskostnaden på sådana ting, höjer även priset på dem genom att inskränka tillgången. Det som däremot minskar produktionskostnaderna, åstadkommer även prisfall genom stegrad tillgång. Därför förhöja tullarna priset för konsumenterna på varor som vete, socker och tobak; å andra sidan har produktionsmetodernas förbättring betydligt reducerat priserna på t. ex. stålvaror. Men jorden har inga produktionskostnader, eftersom den är skapad av Gud och icke frambragt av människor. Dess pris är därför fixerat: 1) genom en monopolränta, där jorden är fast monopolegendom; en ränta som ägaren kan avtvinga brukaren under hot om avhysning, vilket konsekvent betyder utsvältning, och den inbringar just så mycket, som det vanliga arbetet kan förtjäna utöver livets uppehälle; 2) genom den naturliga eller ekonomiska jordräntan, som visar sig, där intet särskilt monopol förekommer och där den goda jorden avkastar mera åt det vanliga arbetet, än som kan erhållas med samma arbete och samma omkostnader på sämre jord, varav ingen ränta utbetalas; och 3) genom den spekulativa räntan, vilken är ett slags monopol ränta som visar sig i försäljningspriset, på grund av förväntningen av en framtida värdestegring genom befolkningstillväxten eller genom förbättringarna. Förhoppningar om sådant föranleda jordägarna att icke sälja till det för tillfället gängse priset.
   Skatter på jordvärdet, det vill säga på den ekonomiska jordräntan kunna därför aldrig överföras från ägaren till brukaren, emedan dessa icke på något sätt höja efterfrågan efter mark eller sätta ägaren i stånd att minska tillgången på jord genom att undanhålla jorden från brukning.
   På detta sätt blir genom den ekonomiska jordräntans beskattning blott den premie tagen, som ägaren skulle erhålla av brukaren. Men denna åtgärd kunde varken höja jordens värde eller efterfrågan på densamma. Såvida priserna äro påverkade av den spekulativa räntan skulle denna jordvärdesskatt, som alla jordägare måste betala, vare sig de draga inkomster av jorden eller ej, göra det mycket svårt att undanhålla jorden från bruk eller odling. Att uttaga hela jordvärdet i form av skatt skulle icke blott förlama makten utan även viljan därtill.

Genom att indra jordvärdet till staten och samtidigt avskaffa alla skatter på arbetets produkter skulle arbetarna erhålla utbytet av sitt arbete, den enskilde allt det, som rättmätigt tillkommer individen. Ett sådant tillvägagångssätt skulle icke tynga industrien, icke hindra handeln, icke straffa fliten. Det skulle befordra den största produktionen och den rättvisaste fördelningen av välståndet — genom att låta människorna fritt producera och handla efter behag, utan konstlade prisförhöjningar. Och genom att till det allmännas bruk överföra ett värde, som icke kan döljas eller avlägsnas, som är lättare än alla andra att bestämma, samt det lättaste och billigaste att uppbära, skulle reformen i högsta grad förminska antalet ämbetsmän, avleda frestelserna till bestickning samt avskaffa sådana s.k. förbrytelser, som i sig själva äro oskyldiga gärningar.

Att jordvärdet enligt en naturlig ordning bör utgöra samhällets inkomstkälla visar sig med samma klarhet, som att modersmjölken är bestämd att utgöra barnets näring.  

Hur slående är icke analogin: Under primitiva förhållanden, innan staten var nödvändig, fanns intet jordvärde. Arbetsprodukterna ha värde, men bland den glesa befolkningen förbindes intet värde med själva jorden. Men i och med befolkningstäthetens tilltagande och näringarnas utveckling bli ordnade samhällen och därmed även offentliga inkomster en nödvändighet; men då börjar även jorden att få värde, ett värde som överallt växer samtidigt med och av samma skäl som behovet av offentliga inkomster. Värdet av allt som frambringas genom arbetet har benägenhet att sjunka med den sociala utvecklingen, enär massproduktion och förbättrade arbetsmetoder ständigt förminska tillverkningskostnaderna. Men värdet av den jord, varpå befolkningen samlar sig, växer ständigt. Tag t.ex. Rom, Paris, London, New York eller Melbourne; lägg märke till det utomordentligt höga värde jorden har i dessa städer i jämförelse med andra glest befolkade delar av samma länder. Vad är orsaken till detta? Finna vi den icke i dessa städers befolkningstäthet och livliga verksamhet, just sådana förhållanden, som förorsaka stora offentliga utgifter för gatuanläggningar, kanalisationer, offentliga byggnader och alla de olika saker, som äro nödvändiga för sådana stor. städers sundhet, bekvämlighet och säkerhet? Se hur det enda, som ständigt stiger i värde med städernas tillväxt är jorden, hur hamnbyggnader, järnvägsanläggningar, kort sagt varje offentlig förbättring förökar jordvärdet. Är det icke klart, att vi här ha att göra med en grundlag, dvs. ett utslag av skaparens tanke? Kan det betyda annat än att han, som lät staten med dess behov uppstå, i det värde, som jorden får, har givit oss medlet att tillfredsställa dessa behov?  

Att detta och intet annat är meningen bekräftas om vi se ännu djupare och undersöka icke blott avsikten utan även avsiktens ändamål. Göra vi det skola vi få se att denna naturlag, som låter jordvärdet stiga med samhållets tillväxt, icke blott är en fullkomligt anpassad ordning för tilfredstäl1andet av samhällets behov, så att den måste tilltala vårt förstånd genom att visa skaparens vishet, utan vi finna även, att den tar hänsyn till den enskildes bästa på ett sådant sätt, att den måste tilltala vårt hjärta genom att uppenbara för oss en glimt av hans godhet. 

Tänk efter: här är en naturlag, genom vilken, när samhället utvecklar sig, endast en sak, nämligen jorden, stiger i värde — en naturlag, genom vilken all befolkningstillväxt, allt framåtskridande på näringarnas område, alla allmänna förbättringar av varje slag öka den fond, som med hänsyn såväl till rättvisan som ändamålsenligheten bör användas för det allmännas behov. När nu en ökning av den fond, som behövs för att täcka samhällets behov, åtföljs aven ökning av de fördelar, som i lika mån tillfalla varje enskild medlem av samhället, är det klart att den lag, enligt vilken jordvärdena ökas med samhällets utveckling, under det att arbetsprodukterna icke stiga i värde, har den verkan, att allteftersom civilisationen skrider framåt, ökas den del som tillfaller alla i lika mått, under det att allt, som de enskilde förtjänar genom sin verksamhet, kommer att utgöra en jämförelsevis ständigt mindre del. Sålunda blir den skillnad, som förekommer under ett lägre samhällstillstånd, mellan den starke och den svagare, den av lyckan gynnade och den tillbakasatte, jämförelsevis förminskad. Visar icke detta, att det är skaparens avsikt att människans framåtskridande i kultur skall gå icke blott i riktning av större utveckling av den mänskliga förmågan, utan i riktning av ständigt större likhet, i stället för vad vi — genom att icke följa hans plan — ha fört det till, nämligen en onaturlig, ständigt växande olikhet. 

Att det värde, som jorden erhåller genom samhällets tillväxt är bestämt för samhällets behov, bevisas ytterligare genom att betrakta de olägenheter, som följa av att icke låta jordvärdet tillflyta samhället. Gud är i sanning en nitälskande Gud även i det avseendet, att endast skada och olycka härleda sig av våra försök att utföra något på annat sätt, än han har bestämt. Där de välsignelser, som han tillbjuder, skjutas bort eller missbrukas, förändra de sig till förbannelser. Och liksom det är farligt för en moder att avhålla barnet från den näring, som fyller hennes bröst, då det födes, så blir det även en källa till samhällets sjukdomar att vägra använda de värden för samhällets behov, som äro därtill bestämda.  

Ty vägrar man att använda det stigande jordvärdet för offentliga ändamål i det växande samhället, så nödvändiggör man skattepålagor, som förminska produktionen, snedvrida omsättningen och demoralisera samhället. Man låter några tillägna sig det, som med rätta tillkommer alla, men uraktlåter att använda det enda medel, som gör det möjligt att i ett högt utvecklat samhälle förena den besittningssäkerhet, som är nödvändig för ett fruktbärande arbete, med den likställighet gentemot naturens rikedomskällor, som är den viktigaste av alla naturliga rättigheter. Samhället bygges på det sättet på grundvalen av orättvis olikhet människor emellan, i det man tvingar en del av folket att tillköpa sig rätten att leva, tillfällen att arbeta — fördelar, som samhället bjuder, och gåvor, som Gud har ämnat åt alla. Men än mer: just denna plundring, som mänsklighetens flertal lider under, förorsakar i det framåtskridande samhället en ny plundring; ty där man låter jordvärdet tillfalla den enskilde, som har försäkrat sig om äganderätten till jorden, frestas denne att, där det finnes utsikt till att jorden stiger i värde genom befolkningstillväxten eller på. tänkta förbättringar, spekulera i jord, varvid det uppstår en konstlad brist på det som utgör den naturliga grundvalen för allt liv och arbete. Härvid förorsakas produktionsstockningar, som visa sig i ständigt återkommande krampanfall av dåliga tider, kriser som äro lika ödesdigra som förödande krig. Det är detta, som driver människor från de gamla till de nya länderna — endast för att åstadkomma samma förbannelse. Det är detta, som är orsaken till, att vårt materiella framåtskridande icke förmår förbättra kroppsarbetarens ställning, utan rent av avgjort försämrar stora samhällsklassers ekonomiska belägenhet. Det är detta, som i våra rikaste kristna länder skapar stora folklager, vilkas liv är hårdare, mera hopplöst, mera förnedrande än de lägsta vildars. Det är detta, som förleder så många att tro, att Gud är en klåpare, som ständigt för fler människor in i världen än han kan försörja, eller att det ingen Gud finns — och att tron på honom är en övertro, som livets fakta och vetenskapens framsteg måste undanröja.—

Mörkret mitt i ljuset, svagheten mitt i styrkan, fattigdomen i rikedomens medelpunkter, det sjudande missnöje, som bebådar borgarkrig, allt detta som karaktäriserar vår tids civilisation, är de naturliga, oundvikliga följderna av vårt försmående av hans välgärningar och vår blindhet för hans avsikter.  

Följa vi däremot hans klara, enkla rättsordning, i det vi samvetsgrant låta den enskilde behålla vad han frambragt genom individuellt arbete, och samhället ta det värde, som jorden erhåller genom samhällets tillväxt, så kunna vi icke blott upphöra med alla de dåliga metoder, varmed statens inkomster för närvarande åvägabringas, utan alla människor skola därvid erhålla lika rätt och lika tillgång till skaparens gåvor — samt likställas, vad angår rätten att använda sin arbetskraft och njuta frukterna därav. Och då skulle utan användande av våldsamma åtgärder all spekulation i jord upphöra. Ty då skulle jordbesittning blott trygga varaktig brukningsrätt, och ingen skulle uppköpa eller behålla jord utan att bruka den; ej heller skulle den som innehade mera eller bättre jord än andra kunna få orättmätiga fördelar, emedan värdet av sådana fördelar skulle tillfalla statskassan till allas bästa. 

Dr Thomas Nulty, biskop av Meath (Irland), som ser allt detta lika klart som vi, uttalar* under det han påvisar för sina församlingar, att det är försynens bestämmelse att jordvärdet skall tillfalla samhället:
»Jag anser därför, att jag såväl med stöd av auktoriteter som av förnuftsskäl kan säga, att folket är och alltid måste vara den rätte ägaren till fosterlandets jord. Detta stora sociala faktum synes mig vara av utomordentlig betydelse, och det är i sanning väl, att även enligt rättvisans strängaste principer icke den minsta skugga av ovisshet eller tvivel kan kastas däröver. Det är tillika något alldeles betagande i den egendomliga skönhet, i den klarhet, varmed detta uppenbarar visdomen och den kärleksfulla viljan i Guds planer, hans beundransvärda omsorg för åvägabringande av det som behövs för samhällets tillvaro, vars upphovsman han är — och vartill vår naturliga instinkt hänvisar oss att leva. En vidsträckt offentlig egendom, en stor nationalfond är ställd under nationens herravälde och till dess förfogande; den erbjuder en riklig inkomstkälla till täckande av alla utgifter för landets styrelse, för lagskipningen, för ungdomens uppfostran, och den sätter staten i stånd att understödja den fattiga befolkningen. En av de mest tilltalande egenskaperna hos denna egendom är, att dess värde aldrig står stilla, utan ständigt växer i direkt förhållande till samhällets tillväxt, och att just de orsaker, som mångdubbla anspråken på denna fond, även öka dess förmåga att möta dem.»

*): Brev till präster och lekmän i Meaths församlingar den 2. april 1881.

Det är verkligen, som biskop Nulty säger, en egendomlig skönhet i den klarhet, varmed Försynens visdom och godhet äro ådagalagda i detta stora sociala faktum, den omsorg om samhällets gemensamma behov, som innefattas i vad nationalekonomerna kalla jordräntelagen. Av alla de vittnesbörd den naturliga religionen ger är detta det som klarast visar oss, att det gives en kärleksfull Gud, och som fullständigt upphäver det tvivel, som leder så många i våra dagar över till materialism. 

Ty i denna sköna omsorg, som genom en naturlag sörjer för civilisationens behov, kunna vi se, att civilisationen utgör ett led i Guds plan, att alla våra upptäckter och uppfinningar icke ha och icke kunna överträffa hans försyn och att ångan, elektriciteten och de arbetssparande inrättningarna endast göra de stora, etiska lagarna klarare och tydligare. I denna stora med varje socialt framåtskridande växande fond — en fond, som åstadkommes av samhällets tillväxt — och som därför även tillhör samhället — se vi icke blott bevis för, att alla skatter, som förminska välståndet, öka olikheten och alstra demoralisation samt lära människorna att förneka evangeliet, äro obehövliga, utan vi se även, att man genom att använda denna fond för de ändamål, vartill den uppenbart är bestämd, skulle under den högsta civilisation kunna tillförsäkra alla lika del i Guds gåvor, lika möjlighet att tillfredsställa sina behov, och dessutom skulle den rikligt räcka till för bestridande av alla statens rimliga behov. 

Vi se alltså, att Gud i sitt handlingssätt mot människorna icke är en fuskare eller gnidare, att han icke har satt för många människor i världen, att han icke har glömt att sörja rikligt för dem, att han icke har velat framkalla den bittra konkurrensen mellan massorna om ett rent djuriskt livsuppehälle och det ofantliga hopande av rikedomar, som karaktäriserar vår civilisation; utan att dessa missförhållanden — som fresta så många till att säga, att det ingen Gud finns, eller till det ännu mera bespottande — att påstå, att dessa olyckor äro förorsakade av Guds vilja —i själva verket äro förorsakade av vår förnekelse av hans sedelag. Vi se, att rättfärdighetens lag, denna gyllne regel, är icke blott ett rättesnöre till fullkomlighet, utan i själva verket samhällets grundlag. Vi se, att om vi blott följa den, bleve det arbete för alla, vila och överflöd för alla, och att civilisationen skulle gå i riktning mot att giva till och med den fattigaste — ej blott det nödvändiga, utan även bekvämligheter och rimlig njutning. Vi se, att Kristus var mer än en drömmare, då han omtalade för människorna, att om de ville söka Guds rike och hans rättfärdighet, behövde de icke bekymra sig mera om det materiella än liljorna på marken för sin klädnad, och att han blott förklarade för oss, vad nationalekonomin i ljuset av vår moderna forskning visar oss vara en nykter sanning. 

Blotta insikten härom innebär en djup och varaktig glädje. Ty det är detsamma som att med egna ögon se att det finns en Gud, som lever och styrer, och att han är rättfärdighetens och kärlekens Gud — vår fader, som är i himmelen. Det är som att öppna ett hav av ljus i de dunkla frågornas töcken och att göra den tro levande, som förtröstar, även där den icke kan se.

Till II